Carina Granlunds konst består av lekfullt tragikomiska teckningar och målningar där hon utforskar människans inre liv och relationer till varandra. Granlund har hävdat att hon med sin konst försöker förstå sig själv och andra. Hon beskriver också sitt arbete som självironiskt, och väljer att hämta inspiration från sitt eget liv och sina egna misslyckanden. Granlund tecknade Nutidsmänniska för nästan tjugo år sedan, och verket är hennes personliga tolkning av den samtida människan. Som mycket av Granlunds konst är verket mörkt humoristisk; även om det förmedlar en samhällskritik behandlar Granlund ämnet med humor. I teckningen balanserar en människa på vattenytan och är på väg att sjunka ner till havets botten där fula fiskar simmar. Istället för en dykarhjälm har figuren endast ett ämbar på huvudet för att skydda sig från vattnet och fiskarna. Här uttrycker Granlund den känsla av ångest och hjälplöshet samtiden kan ge oss. Bilden går till största del i en gråskala, något Granlund beskrivit som ett medvetet val för att förmedla en form av andlig fattigdom. Carina Granlund föddes 1967. År 1992 utexaminerades Granlund från Svenska Konstskolan i Nykarleby, det som i dag är Yrkeshögskolan Novia. Idag lever och arbetar Granlund i Petsmo i Korsholms kommun. (Ellenore Wentjärvi,…

Ann Sundholm Oasen 2006 Oasen avtäcktes den 29. 9 2006 på Jan-Magnus Jansson plats i Helsingfors. Oasen består av tre sovande lejon under en orange sol/måne, omgivna av sorlande vatten. Lejonen är ca 4 meter långa och 80 cm höga, och gjutna i gul betong. De ligger på ett ovalt underlag av kullerstenar som har måtten 14 x 12 meter. Längs med kullerstenarnas yttre kant löper en fördjupning för det cirkulerande vattnet. Till vintern stängs vattnet av och Oasens karaktär förändras, ljudlösheten blir påtaglig och lejonen ligger under täcken av snö. Verket belyses av ett varmt orange sken som sprids från 4 meters höjd. Lampans stolpe är av ärgad koppar och bollen av orange akryl. Det gigantiska projektet Oasen kom att ta mera än tre år i anspråk. Innan Sundholm kunde skrida till verket med själva modelleringen av lejonen måste ett omfattande planeringsskede genomgås. På grund av lejonens enorma tyngd, terrängens karaktär och det tillhörande vattenelementet krävdes precisa utredningar av de tekniska faktorer som hänförde sig till dels de förberedande åtgärderna på torget dels produktionen av själva konstverket och dess olika komponenter. Idag ligger tre sovande lejonhannar på Jan-Magnus Janssons Plats. Oasen har väckt mycket förtjusning bland dem som rör…

https://vimeo.com/565928753

Den stora oljemålningen Scenario symboliserar en viss scenskräck som kan infinna sig precis innan ett uppträdande. Det är en kommentar till dagens sociala press och kampen för att leva upp till en förväntad standard samtidigt som vi försöker bibehålla vår egen identitet. Verket behandlar med andra ord på så vis identitet som en antagen handling inför en publik. I bildkonstnären Leonor Ruiz Dubrovins produktion man kan hitta ett starkt intresse att avbilda olika identiteter och begrunda upplevelsen av autenticitet och verklighet. I hennes arbete använder hon sig av potentiella psykologiska och metaforiska bilder för att undersöka våra uppfattningar av verkligheten, det undermedvetna, samt för att behandla olika existentiella koncept och dilemman som berör. Hennes målningar görs ofta i serier i olika storlekar och bör ses tillsammans. Suddiga bilder blandas med skarpa, vardagsföremål blandas med mera obskyra enheter. I Pro Artibus samling ingår även målningen Scenario av Leonor Ruiz Dubrovin, inköpt från samma utställning. Denna målning är också en modell för en konstruerad identitet. Verken inleder en sinsemellan dialog som skapar alternativa tankevärldar. Tillsammans representerar dessa två en växelverkan, ett slags pulserande mellan jaget och de andra, mellan jaget och de yttre faktorer som involveras för att skapa känslan av individualitet.…

Tanja Sipilä Gränser förgylld betong, stål, 2004 Tanja Sipiläs verk Gränser finns på Arcadahusets norra innergård. Verket består av fem gyllene dörrkarmar i övernaturlig storlek. Karmarnas insidor är klädda med speglande stål. Korridoren leder betraktarens tankar ut i världen, medan denne samtidigt kan se glimtar av sig själv och den omkringliggande miljön. Tanja Sipiläs förhoppning är att betraktaren med hjälp av verket skall kunna se omgivningen och inte minst det egna jaget med nya ögon. Bågarnas material är industritillverkad betong som förgyllts med 24 karats bladguld. Tanja Sipilä ser materialen som en kontrast till den moderna och slipade omgivningen. ”Med mitt verk vill jag skapa frågan om informationens gränser. Människan är inte allvetande, ej heller har hon svar på alla frågor. Följden av mera information är endast flera frågor, som kanske är viktigare än svaren. En förutsättning för lärdomen är människans förmåga att se och föreställa sig saker som hon inte ännu känner till”. Tanja Sipilä (f. 1976) studerade först vid Lapplands universitet och sedan, 1999–2002, studerade hon vid Konstindustriella högskolan i Helsingfors med inriktning på keramik & glasdesign.

I mina glasverk söker jag balans mellan glasets karaktär och mina egna visioner. Jag vill skapa produkter och konstverk som understryker glaset som material på ett innovativt och spännande sätt, utan att i denna process förlora glasets naturliga livskraft. Glasets transparens fascinerar mig såsom också möjligheten att bearbeta glaset så att transparensen försvinner helt eller delvis. Kollektionens alla produkter är handblåsta i Finland, i Notsjö glasbruk av Finlands främsta glasblåsare. Jag vill med min verksamhet bidra till att kunnande inom glashantverket bevaras i Finland. Jag respekterar glasblåsarnas kompetens. Arbetet i glashyttan är givande, ömsesidig respekt är en förutsättning för samarbetet mellan formgivare och glasblåsare. Jag tänker att med omtanke producerade föremål och konstverk som är planerade att bestå till framtida generationer, också uppmuntrar till ansvarsfulla val. Föremål som används länge får ett känslovärde. Min filosofi är att överföra skönhet till kommande generationer i föremål och konstverk. Färgernas klarhet betonas i glas, ljuset ger materialet nya dimensioner och möjligheter. Sirius hänvisar till den starkast lysande stjärnan på stjärnhimlen. Camilla Moberg föddes till en arkitektfamilj 1961 och fick uppleva på nära håll självföretagarens vardag. Hon studerade industridesign på Aalto Universitetet i Helsingfors och jobbade redan under studietiden som designer på Arabia. Mötet…

Nya avfallskärl på Snäcksund. Residenskonstnär Lukas Malte Hoffmann komposterar nöjt.

“En målning kan forma ett oavslutat kretslopp av ljus - ge upphov till ett återkommande mottagande av skeende - får sinnet att återuppleva intryck. Upprepandet blir en väg. I mötet med målningen upptäcker vi i upplevelsen en förklaring och i dess upprepning likaså, genom återupplevelse. Ett tillstånd av mottaglighet hos betraktaren i det fortlöpande skeendet öppnar för en rad av förändringar. Måleriet är ett mångsidigt medel för uttryckande av livets gåtfullhet. Måleriet har särskild styrka att omfatta beskrivandet av det oförklarliga och det gåtfulla. Vi lär oss förstå förvandling. Så länge vi är i ögonblicket. I mitt arbete söker jag tydliggöra förhållandet mellan det beskrivande och det icke-beskrivande. Mitt måleri är tveksamt abstrakt. Ofta befinner jag mig i mitt arbete kanske långt ifrån de modernistiska ideal, som mina verk tidvis innefattar.” Tommi Mäkelä (1954) är utbildad vid Fria Konstskolan i början av 70-talet. Han har en lång karriär som målare bakom sig, med flertalet utställningar både i Finland och utomlands. Han har dessutom varit aktivt engagerad i olika förtroendeuppdrag inom konstvärlden, exempelvis i Nordiska Konstskolans delegation, Målarförbundets styrelse och i Nordiska Konstförbundet. Han har deltagit i internationella konstprojekt och verkat som lärare på många institutioner, bl. a Konsthögskolan Valand och…

Den danske skulptören Morten Modins samling av små glänsande masker i "The Opposite of Me is Not the Opposite of You" fångar utrymmet och låter ljuset, rörelserna och de människor som passerar reflekteras och speglas fritt. Maskerna varierar i uttryck, ögonhålarna är antingen stora eller väldigt små och placerade på olika höjd. En av maskerna har ingen öppning alls mot omvärlden. Två är rödfärgade och en grön som för att uttrycka känslotillstånd. Fokus ligger på seendet i sig. Ögonen i sig kopplas ofta till själens spegel. Genom ögat kommer vi i kontakt med andra människor. Via våra ögon ser vi andra, blir sedda och kan känna oss kopplade till varandra. Dessa reflekterande masker med svarta ögonhålor förmedlar tomhet, men samtidigt också ett slags skydd mot omvärlden, vi kan dölja vår sanna identitet bakom masken. Även om de är reflekterande så vänder de samtidigt spegeln inåt. De gör oss också medvetna om att blicken är individuell. Att vi inte alla ser världen på ett liknande sätt, utan att det finns skiftningar och olikheter. Modin påstår själv: ”Under åren har maskerna varit ett återkommande studieområde för min praktik. Detta beror i synnerhet på att maskens grundläggande funktion i att vara en 'identitetsdöljare'.…

Som om palmerna mindes från vilket håll blåsten kommer, har de redan böjt sig i en följsam dans. De vajar förberedda och i förvissning. Kanhända väntar de med spänning på det vilda som kommer? Åsa Hellman säger om verket: "Verket tillhör en serie med tropiska motiv som jag gjorde efter en spännande resa till Sri Lanka. Till dessa motiv hörde inte bara pantrar, tropiska växter och fiskar utan också flera väggtavlor med palmmotiv. Dessa verk ställde jag ut i ett centralt Helsingforsgalleri som hette Ässä Galleria. Min utställning hette 'Viidakkopolkuja – Djungelstigar'. Den fick massor av uppmärksamhet, kanske för att finländsk keramik fram till dess varit övervägande rustik. 'Före Monsunen' är gjord på porslinslera och färgerna är engobfärger som jag tillverkat enlig eget recept. Verket är bränt tre gånger; skröjbränning ca 900 grader C, glasyrbränning ca 1200 grader C, och till sist lysterbränning ca 750 grader C. De metalliska effekterna är alltså lysterglasyrer." Åsa Hellman (f. 1947) utexaminerades från Konstindustriella Högskolan i början på 1970-talet och har sedan dess haft en central position i den finländska keramiska konsten. Hon har kombinerat en lång och aktiv utställningskarriär med förtroendepositioner både nationellt och internationellt.