I sin nya utställning Architectural Digest bygger Jaakko Pietiläinen vidare på det arbete han påbörjat i sina tidigare verk och utställningar. Utställningen är en arkitektonisk studie där han presenterar två verk med labyrintlika miljöer: en projicerad video och en monumental digital utskrift. Inspirationen hämtar Pietiläinen bland annat från modernistisk arkitektur, spelvärlden och av fenomen både on- och offline. Pietiläinen åstadkommer en obehaglig atmosfär i vilken han med ett komiskt och mänskligt perspektiv ändå får in en värme. I hans konst flyter människa och arkitektur ihop till ett, byggnaderna blir en fysisk upplevelse och resonerar med vad vi själva är innerst inne.

I sin konst arbetar Pietiläinen ofta med arkitektur, som ett medel för att kommunicera
tankar om tid och om människan i förändring. Byggnaderna fungerar som en tidskapsel och ett förkroppsligande av de energier som rådde när man lät resa dem. Byggnaderna berättar något om människorna, deras världsbild, värdegrund och drömmar. Pietiläinen ser på den kontrast som kan uppstå mellan arkitektens vision och den verklighet som den färdiga byggnaden och dess användare lever vidare i. Det är ett område där utopier och realiteter möts. Eftersom demografin och den urbana miljön är i konstant förändring kan byggnaden under sin livstid ha flera skepnader och funktioner.

Liminala rum är ett bärande tema i videoverket Sentences. Liminalitet kan beskrivas som ett mellanläge och tröskel mellan två faser i livet. I en rumslig kontext handlar det om rum som används för transition som till exempel korridorer, tunnlar och trappor, eller om rum som i sig är i förändring eller står tomma och väntar på att användas. Pietiläinen tar fasta på det liminala rummets estetik som i populärkulturen används inom skräckgenrens filmer och spel. Ett viktigt element här är tomheten, frånvaron av människor och aktivitet. Det är det man inte ser som blir själva kärnan och känslan. Filmen är uppbyggd kring en enda lång kameraåkning som rör sig enligt ”no clip” konceptet, dvs. kameran berörs ej av omgivningens fysiska gränser. Istället för att kollidera med väggar och tak rör den sig genom dessa, spöklikt från rum till rum. Den minimala ljudbilden med lysrör, ventilationssystem, fotsteg på heltäckande mattor och linoleumgolv förankrar känslan av dissociation, nostalgi, déjà vu och olust.

Som konstnär har Pietiläinen aldrig tidigare presenterat material i 2D. I Architectural Digest tar han steget ut och visar verket Plan: en fasadritning i femton paneler som bildar ett panorama. Byggnaden som avbildas är hämtad ur minnet och pekar på att barndomens miljöer kan vara lättillgängliga över långa distanser i tid och rum. Pietiläinen arbetar här med upprepning och variation som ett centralt element. Detta i kombination med verkets fysiska kolossala storlek, detaljnivån på linjearbetet gör det hela till något av en hallucinatorisk plats.

Pietiläinen påminner oss om att den digitala sfären också är ett konstruerat rum i vilket vi rör oss och att detta rum i allt högre grad påverkar vår uppfattning av verkligheten runt om det.

Markus Åström
Kurator