\r\n\r\nStiftelsen Pro Artibus sommarutställning Abstrakt är en mångsidig presentation av det icke-föreställande i bildkonsten. Utställningen visas 5.6–2.8.2020 på Sinne, Helsingfors och 6.6–27.9.2020 på Galleri Elverket, Ekenäs. Utställningen har curaterats av stiftelsens curator Juha-Heikki Tihinen.\r\n\r\n \r\n\r\nAbstrakt presenterar det icke-föreställande i både samtidskonsten och modernismen och visar samtidigt hur omfattande området är inom bildkonsten. Abstrakt kommer från det latinska verbet abstrahere som betyder att dra bort. Betydelsen kunde även beskrivas som att man i tanken skiljer en materiell varelse och dess kännetecken åt, för att behandla det senare skilt för sig. Olika former av abstraktioner har förekommit inom konsten under många tidsperioder, men den moderna abstrakta konstens idé har sin grund i 1890-talet. Då presenterade konststuderanden Maurice Denis (1870-1941) sin berömda teori om att målningen är en platt yta täckt med färger i en viss komposition.\r\n\r\n \r\n\r\nBildkonstnären Carolus Enckell (1945-2017) skrev följande: ”Bildens ljus får sin identitet av färgen, som blir en symbolisk yta, känsla och sinnesstämning.” Den icke-föreställande målningen är en bild som väcker känslor och fantasier, som blir någonting att rikta sig mot. Icke-föreställande skulpturer och installationer tillför å sin sida den abstrakta konsten en materiell och rumslig dimension. Utställningen visar exempel på hur det abstrakta också kan vara någonting annat än icke-föreställande, och…

Stefan Bremer, Mohammed Ahmed, ur serien Den viktigaste bilden, 2016, fotografiserie. Fotografen Stefan Bremers färgfotografi berättar om asylsökanden och deras viktigaste bilder. Detta fotografi hör till en större helhet med unga män. De står alla mot orange bakgrund med blicken rakt mot betraktaren. Männen håller alla upp sin mobilkamera och visar det enda de har kvar från det hem de tvingats lämna. Stefan Bremers arbete med asylsökande fick stor uppmärksamhet med utställningen Exodus i Glaspalatset i Helsingfors 2015. Bremer bestämde sig sedan för att fokusera på flyktingfrågor framöver för att kunna följa upp situationen. Bremer reste i flera års tid runt på flyktingförläggningar i Finland. Till en början försökte han främst ta fasta på den tryckande stämning som rådde på dessa centraler, men sedan började han fråga flyktingarna vilken den viktigaste bilden i deras mobiltelefon är. De flesta asylsökande visade först endast bilder från deras dramatiska flyktresor. Men Bremer berättar att efter en tid lade sig chocken och utbyttes mot en enorm längtan, och de ville de mer och mer visa bilder på sin mamma, sina barn eller vänner som blivit kvar i hemlandet. Mobiltelefonen fungerade som ett slags dagbok och minnesarkiv. Bremer tar på detta sätt fram männen som…

Pauliina Turakka Purhonen, Rallarrosens år, 2019, textilskulptur (tyg, vide, järntråd, tråd), ca. 4 m. Den stora rallarrosen är enligt Pauliina Turakka Purhonen hennes egen favoritblomma. Den attraherar henne eftersom den är okuvlig och omöjlig att utrota. Den är också den första som börjar växa efter en skogsbrand och den växer överallt, även långt upp i norr. En blomma har mycket information i sig och Turakka Purhonen har valt att göra blomman i stort format för att bestyrka alla detaljer, färg, form och struktur. Blommor är något som ofta förekommer i Pauliina Turakka Purhonens verk. Under Bildkonstveckorna i Mänttä 2017 ställde hon ut en stor installation där också blommor förekom. Rallarrosens år var utställd i utställningen Helvete och härligheten som visades i Galleri Forum Box i Helsingfors 2019, där horror och humor gick hand i hand. Att mörker och ljust nytt liv ofta går sida vid sida är något som konstnären ofta återkommer till. Blomman hörde till det ljusare och lättare inslaget i utställningshelheten. Pauliina Turakka Purhonen (f. 1971 i Haapavesi) är utexaminerad från Bildkonstakademin 2003. Hon bor och arbetar i Helsingfors och Borgå. Konstnären varierar sitt uttryck mellan måleri, skulptur och textilinstallationer med detaljrika broderier. Hennes verk är ofta existentiella…

Astrid Strömberg, Shield-maiden, 2022, olja och spackel på duk.

Thomas Nyqvist har under sin fyrtioåriga karriär som målare balanserat mellan det traditionella landskapet och något mer abstrakt. Genom att avbilda industriella ödeplatser i ett atmosfäriskt dunkel lyckas Nyqvist skapa en överraskande form av stadsromantik, där skönheten hittas på oväntade platser. Om verken Plan I & Plan II berättar konstnären själv: "Jag arbetade under denna tid med så kallade "tomma platser" i mitt måleri. Dessa var baserade på verkliga platser och jag använde svart-vita fotografier som utgångspunkt. I fallet Plan I och Plan II var utgångspunkten en parkerings- eller sorteringsplats alldeles bakom Borgbackens nöjesfält invid Lenin-parken. Stället var högt beläget och hade en utsikt mot Vallgård och Östra Böle. Det utnyttjades närmast av stadens vattenverk, som hade ett tillhåll vid vattenborgen. Det var något speciellt melankoliskt med denna tomma plats (åtminstone nattetid) och stadens ljus i distansen. Verken är mindre versioner av en större målning på samma tema." I verken presenterar Nyqvist den tomma parkeringsplatsen i blågrå skymning. Asfalten skärs itu av de vita parkeringsrutorna och den mörka himlen mjukas upp av ljusfläckar i fjärran. Den nattliga parkeringen och det suddiga ljuset ger scenen en melankoliskt drömsk atmosfär. Som i många av Nyqvists verk finns det inga människor att hitta…

Thomas Nyqvist har under sin fyrtioåriga karriär som målare balanserat mellan det traditionella landskapet och något mer abstrakt. Genom att avbilda industriella ödeplatser i ett atmosfäriskt dunkel lyckas Nyqvist skapa en överraskande form av stadsromantik, där skönheten hittas på oväntade platser. Om verken Plan I & Plan II berättar konstnären själv: "Jag arbetade under denna tid med så kallade "tomma platser" i mitt måleri. Dessa var baserade på verkliga platser och jag använde svart-vita fotografier som utgångspunkt. I fallet Plan I och Plan II var utgångspunkten en parkerings- eller sorteringsplats alldeles bakom Borgbackens nöjesfält invid Lenin-parken. Stället var högt beläget och hade en utsikt mot Vallgård och Östra Böle. Det utnyttjades närmast av stadens vattenverk, som hade ett tillhåll vid vattenborgen. Det var något speciellt melankoliskt med denna tomma plats (åtminstone nattetid) och stadens ljus i distansen. Verken är mindre versioner av en större målning på samma tema." I verken presenterar Nyqvist den tomma parkeringsplatsen i blågrå skymning. Asfalten skärs itu av de vita parkeringsrutorna och den mörka himlen mjukas upp av ljusfläckar i fjärran. Den nattliga parkeringen och det suddiga ljuset ger scenen en melankoliskt drömsk atmosfär. Som i många av Nyqvists verk finns det inga människor att hitta…

https://vimeo.com/538599756

”I tonåren samlade jag på skräckfilmer som jag fick av mina äldre bröder eller köpte i videobutiker eller på loppmarknader. En av mina favoritfilmer var 'Re-Animator', där huvudpersonen Herbert uppfinner ett serum som kan återuppväcka de döda. Att väcka döda ting till liv var ett vanligt fenomen i skräckfilmer där dockor och statyer fick mänskliga egenskaper. ” Serien Re-Animator tillkom under Bambergs residensperiod i Rom. Verken anknyter till ungdomstidens stora intresse för skräckfilm. Nyfikenheten tänds då betraktaren i verket Animating a Doll inser att Bamberg har lyckats väcka den till synes livlösa dockan till liv genom att förse den med levande materia. Dessa verk kan också ses som en önskan att korrigera världen, att leta efter ett sätt att agera i en redan etablerad formel. Att hitta en punkt där en levande och föränderlig människa kan komplettera helheten i ett till synes förstenat stilleben. Kenneth Bamberg (f. 1981 i Mariehamn) blev konstmagister från Aalto-universitetets högskola för konst, design och arkitektur år 2011. Som konstnär debuterade han år 2007. Bamberg arbetar mest med fotografi, men gör också videon. Verken behandlar ofta maskulinitet och dess definitioner. Han har bland annat avbildat bastubadare, turkiska oljebrottare och utombordsmotorer. För tillfället gör Bamberg konstnärlig forskning…

I Emma Helles keramikverk finns det ofta kopplingar till konsthistoria och mytologi, men istället för att blint följa traditionen väljer hon att belysa figurer som blivit försummade i historien. Genom att kombinera kvinnliga former med lerans grovhet skapar hon personliga och expressiva konstverk. Helles skulpturer uttrycker ofta integritet och stolthet och hennes figurer är alltid hjältar i sina egna berättelser. “Porslinmuseets hjältinna” är på många vis en klassisk byst utan armar och ben, men tack vare hur Helle har format materialet har hon skapat ett verk som är allt annat än traditionellt. Trots bristen på armar och ben framstår figuren definitivt inte som hjälplös, och med sin raka hållning och röda läppar utstrålar hjältinnan kvinnlig självsäkerhet. Helle har vävt in många referenser till havet i sitt verk. Likt tatueringar har marinblåa och turkosa havsdjur målats över hjältinnans höfter och mage och där hennes armar borde sitta har istället formen av sjöjungfrur tillfogats. Användningen av sjöjungfrun knyter an till hjältinnans kvinnlighet, eftersom sjöjungfrur ofta symboliserar helighet och frihet hos kvinnor. Intressant är också att nämna att sjöjungfrur, precis som “Porslinmuseets hjältinna”, saknar ben. Runt halsen har hjältinnan en orm och på hennes vänstra axel lutar sig en apa. Både apan och…