Vem ser oss när vi går över bron och försvinner in i grönskan? Vem minns oss när vi korsar den mörka strömmen? Blicken och minnena blir kvar när berättelsen fortsätter på sin väg in i det okända. Mari Roosvalt (f. 1945) utexaminerades från Tallins konstuniversitet 1969, med specialiseringsområde måleri. Hon har sedan dess ställt ut talrika gånger och mottagit priser bl.a i Lettland och Vitryssland. Sedan 2001 är hon huvudansvarig för bildkonstavdelningen vid öppna universitetet vid Estlands konstakademi. Hon har under åren också varit aktiv i Estlands konstnärsförbund och i Estlands akvarellistförbund. Hennes verk finns i många estländska samlingar och även i utländska dito. År 2002 var Roosvalt Pro Artibus Artist in Residence i Ekenäs. “..., jag är en romantiker. Jag är den som bygger broar - den som balanserar “det nya” och “det gamla”. Jag analyserar och sammanställer. Jag låter kulturen flöda genom mig och tar vara på de bästa bitarna. [… J]ag skriver in mig i det abstrakta måleriets tradition och i den romantisk-moderna strömningen, men samtidigt sammansmälter jag detta med ett mer objektivt medium – fotografiet. Medan det abstrakta måleriet representerar individualitet, romanticism och autenticitet, utgör fotografiet ett mer dokumentärt och objektivt medium.”

Paula Blåfield är en av våra ledande keramikkonstnärer. Med leran som sitt huvudsakliga material tillfogar Blåfield ofta symbolik samt spår av mystik i sina verk. Under tidigt 2000-tal, innan Blåfield blev känd för de motiv hon arbetar med idag, var huset ett återkommande motiv i hennes skapande. I “Välfärdens hus” kombinerar Blåfield lera med text. På ena sidan pryds skulpturen med texten ”the house of wealth” medan den andra sidan märks med orden ”things will never be the same again”. Längs med husväggen slickar sig lågor. Huset saknar även dörrar och fönster. Välfärdens hus i står i lågor, och vem som än befinner sig inuti har ingen chans att ta sig ut. “Välfärdens hus” skapades vid millennieskiftet, och inger därmed en förvarning om vad framtiden kan bringa. Texten ”things will never be the same again” kan utläsas som både hotfull och hoppfull. Kommer branden i “Välfärdens hus” leda till slutet på välgång och lycka för mänskligheten, eller är det istället girighet och materialism som Blåfield figurativt satt eld på? Oavsett utstrålar verket att en era har kommit till ett slut och att saker aldrig kommer bli som förut, något som ger verket en sentimental stämning. Paula Blåfield föddes 1960 i…

Detta fotografi är en del av en fotografiserie som bildkonstnären Johanna Lecklin gjorde för utställningen ”Det var en gång, på den här platsen” i Serlachiusmuseet Gustaf i Mänttä 2019. För utställningen använde hon sig av Serlachiusmuseernas arkivmaterial som berör inbördeskriget och fotograferade vyer i Mänttä. Lecklin söker ofta fram berättelser och händelser ur historien med vilkas hjälp man kan berätta också om nutiden. Denna helhet borrar sig ner i en smärtpunkt i Finlands historia och utforskar möjliga följder och spår av händelserna år 1918. Men även om fotografierna är starkt lagda till inbördeskriget och Mänttä kan de också ses som sådana, det vill säga utanför den utställningskontext de var utställda i. Man kan också betona att Lecklin har fotograferat tiden. Lecklin hävdar själv: ”När jag fotograferade, tänkte jag också på minnen, nostalgi och vad som blir kvar år kommande generationer och också på exempelvis Hiroshi Sugimotos biografbilder, som emellertid är svartvita, och Candida Höfers teaterinteriörer.” Johanna Lecklin (f. 1972) bor och arbetar i Helsingfors. Hon studerade vid Bildkonstakademin 1995–1999 och 1999–2003, på medialinjen vid The Slade School of Fine Art i London 1998–1999 samt ställde ut första gången 1996. Lecklin har också studerat konsthistoria, filosofi, film och genusvetenskap vid Helsingfors…

Detta fotografi är en del av en fotografiserie som bildkonstnären Johanna Lecklin gjorde för utställningen ”Det var en gång, på den här platsen” i Serlachiusmuseet Gustaf i Mänttä 2019. För utställningen använde hon sig av Serlachiusmuseernas arkivmaterial som berör inbördeskriget och fotograferade vyer i Mänttä. Lecklin söker ofta fram berättelser och händelser ur historien med vilkas hjälp man kan berätta också om nutiden. Denna helhet borrar sig ner i en smärtpunkt i Finlands historia och utforskar möjliga följder och spår av händelserna år 1918. Men även om fotografierna är starkt lagda till inbördeskriget och Mänttä kan de också ses som sådana, det vill säga utanför den utställningskontext de var utställda i. Man kan också betona att Lecklin har fotograferat tiden. Lecklin hävdar själv: ”När jag fotograferade, tänkte jag också på minnen, nostalgi och vad som blir kvar år kommande generationer och också på exempelvis Hiroshi Sugimotos biografbilder, som emellertid är svartvita, och Candida Höfers teaterinteriörer.” Johanna Lecklin (f. 1972) bor och arbetar i Helsingfors. Hon studerade vid Bildkonstakademin 1995–1999 och 1999–2003, på medialinjen vid The Slade School of Fine Art i London 1998–1999 samt ställde ut första gången 1996. Lecklin har också studerat konsthistoria, filosofi, film och genusvetenskap vid Helsingfors…

Detta fotografi är en del av en fotografiserie som bildkonstnären Johanna Lecklin gjorde för utställningen ”Det var en gång, på den här platsen” i Serlachiusmuseet Gustaf i Mänttä 2019. För utställningen använde hon sig av Serlachiusmuseernas arkivmaterial som berör inbördeskriget och fotograferade vyer i Mänttä. Lecklin söker ofta fram berättelser och händelser ur historien med vilkas hjälp man kan berätta också om nutiden. Denna helhet borrar sig ner i en smärtpunkt i Finlands historia och utforskar möjliga följder och spår av händelserna år 1918. Men även om fotografierna är starkt lagda till inbördeskriget och Mänttä kan de också ses som sådana, det vill säga utanför den utställningskontext de var utställda i. Man kan också betona att Lecklin har fotograferat tiden. Lecklin hävdar själv: ”När jag fotograferade, tänkte jag också på minnen, nostalgi och vad som blir kvar år kommande generationer och också på exempelvis Hiroshi Sugimotos biografbilder, som emellertid är svartvita, och Candida Höfers teaterinteriörer.” Johanna Lecklin (f. 1972) bor och arbetar i Helsingfors. Hon studerade vid Bildkonstakademin 1995–1999 och 1999–2003, på medialinjen vid The Slade School of Fine Art i London 1998–1999 samt ställde ut första gången 1996. Lecklin har också studerat konsthistoria, filosofi, film och genusvetenskap vid Helsingfors…

Ulrika Ferms platsspecifika projekt består av 10 fotografier från Arcadas olika byggnadsskeden. Fotografierna tar fasta på och synliggör sådana material och ytor som täckts, gömts och försvunnit när byggnaden stått klar. I Ulrika Ferms serie ingår 10 fotografier som alla fungerar som titthål in i en förgången tid. Bildernas estetik påminner långt om hennes tidigare arbeten; fotografierna är abstraherade och avskalade. Fotografierna, som är utförda i skala 1:1, är utspridda i byggnaden på, eller alldeles i närheten av, de platser där de är tagna. Av den anledningen påträffar man med dem på oväntade och överraskande ställen. I aulan invid huvudingången möts man exempelvis av en trasslig härva sladdar, fotograferade där huvudelskåpet nu finns. Och i restaurangen hänger ett fotografi av väggen såsom den såg ut innan den putsades. Konstnärens intention är att ge åskådarna upptäckarglädje, både vad gäller motiven och placeringen. Ulrika Ferms projekt var extra uppskattat av de involverade byggarbetarna. Projektet synliggjorde deras arbetsinsats och gav dem den erkänsla de förtjänar, men som ofta faller i glömska i och med att den polerade ytan täcker alla tidigare arbetsskeden. "Det som intresserade mig mest efter diskussion med arkitekt Stefan Ahlman, var användningen av olika material i byggnaden. Arkitekten eftersträvar att…

Ett slags tvillingtema och en koppling till det undermedvetna förekommer ofta i Cris af Enehielms stora målningar från 1990-talet. Med finns en längtan efter den andra. Målningen "Apänglar" uttrycker värme och en slags gemenskap. Det hela förmedlar hopp och tröst. Den gultonade, abstraherade målningen är målad i expressiv stil. I sin helhet är den psykologisk och filosofisk. Konstnären berättar själv att ”det handlar om att lära känna sig själv, att inse att vi är aldrig ensamma, vi är alltid tillsammans”. Det är frågan om en spegling; människan ser alltid sig själv i den andre. Det hela för fram frågor som: Vem är jag? Vem är det som tänker? Det är ett samtal med en själv, ett sätt att umgås med en själv och det finns med andra ord en strävan att bli bekant med sig själv. Den intima bilden påvisar också hur vi alla föds väldigt sköra och att vi alla sist och slutligen är alltid ett barn inuti. Bakom masken är vi alla små apor. Cris af Enehielm är född 1954 i Helsingfors. Sin utbildning som bildkonstnär har hon erhållit på Fria konstskolan. Hon är en mångsidig begåvning som också verkar som skådespelare, regissör, manusförfattare, dansare, kostymdesigner och scenograf.…

I samarbete med Café Schjerfbeck