Sök på hemsidan

Sinne ti–sö kl. 12–17 | Elverket stängt 15.4–23.5. Nästa utställning öppnar 24.5

Curator Markus Åström

Vem jobbar på Pro Artibus och vad gör vi? Vi fortsätter med vår serie med presentationer av alla i personalen, och femte i tur är curator Markus Åström.

 

Vilken är din arbetsuppgift på Pro Artibus?
Min huvudsakliga uppgift är att curatera och arbeta med utställningar till vårt utställningsrum Sinne i Helsingfors. Utöver detta koordinerar jag även offentliga konstprojekt där stiftelsen kallats in som sakkunnig. För tillfället arbetar jag tillsammans med min kollega Camilla Granbacka på sommarutställningen Oasis till Ekenäs uterum.

 

Vad tycker du mest om i ditt jobb, och varför?
Jag är väldigt processinriktad och nyfiken till min karaktär och jag dras till sådant som jag inte förstår eller är främmande. Jag trivs bäst i dialog med konstnären och när det uppstår ett kreativt utbyte. Man lär sig nämligen alltid något nytt om världen och människor när man arbetar med konstnärer i process och det är oerhört inspirerande att kunna byta tankar och idéer när man tillsammans arbetar med en idé av en utställning och vad den kunde bli. Det brukar bli bra när man lyckats bygga upp en tillit och vågar ta ut svängarna lite grann. När jag blickar tillbaka är det sällan den färdiga utställningen som jag tagit med mig utan istället mötet och stämningen och känslan av arbetet kring den.

 

Vilket är ditt favoritkonstverk i Pro Artibus samling, och varför?
Jag har inte fäst mig vid nåt specifikt verk, de kommer och går enligt humör och situation, men nu är det Gårdsvy, en naivistisk oljemålning av konstnären Katy Gyllström. Den målningen talar till mig. Det är 1974 och det ser ut att vara vår, samma vår som jag själv föddes. Samtidigt som Indien gör sitt första kärnvapenprov Smiling Buddha och Stephen King släpper sin debutroman Carrie kollar Katy ut genom fönstret. Hon åstadkommer en urban bakgårdskomposition som är nästan lite av en kuliss. Gräsmattan har hunnit bli grön men knopparna på trädet syns ännu inte till. Man känner nästan doften av hur fukten stiger upp ur marken. Någonstans utanför bild klamrar sig maskrosen fast vid den solvarma stenfoten, skatorna plockar kvistar till sitt bo och lite längre bort kan man höra gårdskarln borsta sanden som ligger kvar på trottoaren efter den gångna vintern.