https://vimeo.com/564602973

Malou Zilliacus, Tatu Nenonen och Sinna Virtanen Pro Artibus personal efter performance demon i Konungskär

”Inspirationen till dessa målningar (Polychrome #3 och #4) kom till mig under en vistelse vid konstnärsresidenset Mustarinda i Kajanaland år 2017. Jag spenderande två mörka vintermånader där, november och december. Under mina vandringar i de omgivande skogarna slog det mig att, när jag kopplade bort pannlampan och lät ögonen vänja sig vid det omgivande mörkret, så tycktes absolut svart (liksom absolut vitt) inte existera någonstans i naturen. Istället så dansade ett virrvarr av olika färger framför mina ögon och jag fascinerades av detta fenomen. Mitt måleri har alltid bestått av att undersöka måleriets egna grundförutsättningar, det vill säga yta, färg och fiktivt bildrum. Min strävan att förenkla drevs av en längtan att försöka förtydliga. Att skala bort de element som inte bidrog till att tydliggöra målningarnas inneboende idé. Redan 3 år före min vistelse på Mustarinda hade jag arbetat mig fram till den monokroma, enfärgade ytan, som jag kom att se som en sorts "måleriets nollpunkt" där både dess början och dess slut kom att mötas. Och jag visste efter detta inte hur jag skulle gå till väga för att fortsätta med mitt måleri. Så jag slutade att måla helt enkelt. Istället sysselsatte jag mig med att mestadels arbeta med ljud och…

Thomas Nyqvist har under sin fyrtioåriga karriär som målare balanserat mellan det traditionella landskapet och något mer abstrakt. Genom att avbilda industriella ödeplatser i ett atmosfäriskt dunkel lyckas Nyqvist skapa en överraskande form av stadsromantik, där skönheten hittas på oväntade platser. Om verken Plan I & Plan II berättar konstnären själv: "Jag arbetade under denna tid med så kallade "tomma platser" i mitt måleri. Dessa var baserade på verkliga platser och jag använde svart-vita fotografier som utgångspunkt. I fallet Plan I och Plan II var utgångspunkten en parkerings- eller sorteringsplats alldeles bakom Borgbackens nöjesfält invid Lenin-parken. Stället var högt beläget och hade en utsikt mot Vallgård och Östra Böle. Det utnyttjades närmast av stadens vattenverk, som hade ett tillhåll vid vattenborgen. Det var något speciellt melankoliskt med denna tomma plats (åtminstone nattetid) och stadens ljus i distansen. Verken är mindre versioner av en större målning på samma tema." I verken presenterar Nyqvist den tomma parkeringsplatsen i blågrå skymning. Asfalten skärs itu av de vita parkeringsrutorna och den mörka himlen mjukas upp av ljusfläckar i fjärran. Den nattliga parkeringen och det suddiga ljuset ger scenen en melankoliskt drömsk atmosfär. Som i många av Nyqvists verk finns det inga människor att hitta…

Thomas Nyqvist har under sin fyrtioåriga karriär som målare balanserat mellan det traditionella landskapet och något mer abstrakt. Genom att avbilda industriella ödeplatser i ett atmosfäriskt dunkel lyckas Nyqvist skapa en överraskande form av stadsromantik, där skönheten hittas på oväntade platser. Om verken Plan I & Plan II berättar konstnären själv: "Jag arbetade under denna tid med så kallade "tomma platser" i mitt måleri. Dessa var baserade på verkliga platser och jag använde svart-vita fotografier som utgångspunkt. I fallet Plan I och Plan II var utgångspunkten en parkerings- eller sorteringsplats alldeles bakom Borgbackens nöjesfält invid Lenin-parken. Stället var högt beläget och hade en utsikt mot Vallgård och Östra Böle. Det utnyttjades närmast av stadens vattenverk, som hade ett tillhåll vid vattenborgen. Det var något speciellt melankoliskt med denna tomma plats (åtminstone nattetid) och stadens ljus i distansen. Verken är mindre versioner av en större målning på samma tema." I verken presenterar Nyqvist den tomma parkeringsplatsen i blågrå skymning. Asfalten skärs itu av de vita parkeringsrutorna och den mörka himlen mjukas upp av ljusfläckar i fjärran. Den nattliga parkeringen och det suddiga ljuset ger scenen en melankoliskt drömsk atmosfär. Som i många av Nyqvists verk finns det inga människor att hitta…

”Inspirationen till dessa målningar (Polychrome #3 och #4) kom till mig under en vistelse vid konstnärsresidenset Mustarinda i Kajanaland år 2017. Jag spenderande två mörka vintermånader där, november och december. Under mina vandringar i de omgivande skogarna slog det mig att, när jag kopplade bort pannlampan och lät ögonen vänja sig vid det omgivande mörkret, så tycktes absolut svart (liksom absolut vitt) inte existera någonstans i naturen. Istället så dansade ett virrvarr av olika färger framför mina ögon och jag fascinerades av detta fenomen. Mitt måleri har alltid bestått av att undersöka måleriets egna grundförutsättningar, det vill säga yta, färg och fiktivt bildrum. Min strävan att förenkla drevs av en längtan att försöka förtydliga. Att skala bort de element som inte bidrog till att tydliggöra målningarnas inneboende idé. Redan 3 år före min vistelse på Mustarinda hade jag arbetat mig fram till den monokroma, enfärgade ytan, som jag kom att se som en sorts "måleriets nollpunkt" där både dess början och dess slut kom att mötas. Och jag visste efter detta inte hur jag skulle gå till väga för att fortsätta med mitt måleri. Så jag slutade att måla helt enkelt. Istället sysselsatte jag mig med att mestadels arbeta med ljud och…

Celia Pym Mending workshop. Corinna Helenelund. Nomader utan gränser.

Stefan Bremer, Al Hussein Ahmed, ur serien Den viktigaste bilden, 2016, fotografiserie. Fotografen Stefan Bremers färgfotografi berättar om asylsökanden och deras viktigaste bilder. Detta fotografi hör till en större helhet med unga män. De står alla mot orange bakgrund med blicken rakt mot betraktaren. Männen håller alla upp sin mobilkamera och visar det enda de har kvar från det hem de tvingats lämna. Stefan Bremers arbete med asylsökande fick stor uppmärksamhet med utställningen Exodus i Glaspalatset i Helsingfors 2015. Bremer bestämde sig sedan för att fokusera på flyktingfrågor framöver för att kunna följa upp situationen. Bremer reste i flera års tid runt på flyktingförläggningar i Finland. Till en början försökte han främst ta fasta på den tryckande stämning som rådde på dessa centraler, men sedan började han fråga flyktingarna vilken den viktigaste bilden i deras mobiltelefon är. De flesta asylsökande visade först endast bilder från deras dramatiska flyktresor. Men Bremer berättar att efter en tid lade sig chocken och utbyttes mot en enorm längtan, och de ville de mer och mer visa bilder på sin mamma, sina barn eller vänner som blivit kvar i hemlandet. Mobiltelefonen fungerade som ett slags dagbok och minnesarkiv. Bremer tar på detta sätt fram männen…

https://vimeo.com/538599756

Stefan Bremer, Mohammed Ahmed, ur serien Den viktigaste bilden, 2016, fotografiserie. Fotografen Stefan Bremers färgfotografi berättar om asylsökanden och deras viktigaste bilder. Detta fotografi hör till en större helhet med unga män. De står alla mot orange bakgrund med blicken rakt mot betraktaren. Männen håller alla upp sin mobilkamera och visar det enda de har kvar från det hem de tvingats lämna. Stefan Bremers arbete med asylsökande fick stor uppmärksamhet med utställningen Exodus i Glaspalatset i Helsingfors 2015. Bremer bestämde sig sedan för att fokusera på flyktingfrågor framöver för att kunna följa upp situationen. Bremer reste i flera års tid runt på flyktingförläggningar i Finland. Till en början försökte han främst ta fasta på den tryckande stämning som rådde på dessa centraler, men sedan började han fråga flyktingarna vilken den viktigaste bilden i deras mobiltelefon är. De flesta asylsökande visade först endast bilder från deras dramatiska flyktresor. Men Bremer berättar att efter en tid lade sig chocken och utbyttes mot en enorm längtan, och de ville de mer och mer visa bilder på sin mamma, sina barn eller vänner som blivit kvar i hemlandet. Mobiltelefonen fungerade som ett slags dagbok och minnesarkiv. Bremer tar på detta sätt fram männen som…

Nya avfallskärl på Snäcksund. Residenskonstnär Lukas Malte Hoffmann komposterar nöjt.