Sinna Virtanen har varit vår första residenskonstnär på det nya Korpo Skärgårdsresidenset. I denna artikel berättar Sinna om den sex månaders långa residensperioden i Korpo som inleddes i juni 2021.

”Den halvårslånga vistelsen i Korpo skärgårdsresidens har på många sätt haft en avgörande betydelse för mig.

Mitt konstnärliga arbete har främst kretsat kring välvillighet och empati samt porositet och mjukhet. Tidvis har det varit både smärtsamt och frustrerande.

Ändå känns det som att jag under residensperioden närmat mig områden, rum, platser och landskap som jag aldrig tidigare besökt i min konstnärliga verksamhet.

När vi kom till Korpo hade jag en sex månader gammal bebis. Nu har jag ett barn som kan gå, säga några ord och själv plocka bär. Det har varit betydelsefullt att få leva det här skedet av livet i Korpo. För mig var det viktigt att hela familjen var välkommen till residenset, och att småbarnsföräldraskapet inte utgjorde ett hinder för att bli vald.

Under residenstiden har jag tillbringat underbara långa sommardagar och höstkvällar tillsammans med nya vänner från Korpo och gamla vänner som kommit på besök. Vi har seglat till öde öar för att simma och ligga på klipphällarna, dansat runt midsommarstången, tittat på film utomhus i sommarnatten och haft långa middagar medan höststormarna rasat på havet utanför.

Jag har också tillbringat en hel del tid ensam. Nästan varje dag har jag varit i mitt arbetsrum i Skärgårdscentret. Där har jag skrivit, läst, tänkt och tittat på havslandskapet utanför fönstret.

Jag har gått och även sprungit ensam i skogen.

Jag har fått ta del av biologernas arbete på Skärgårdscentrets marinbiologiska station. Jag har följt med forskarna ut på havet, samlat prover och satt dem i burkar. Under ett halvt års tid har jag följt med när ett försök slutförts. På utfärderna har jag fört givande diskussioner om Östersjöns miljö, fenomen, invånare och undervattenslandskap. Jag är väldigt tacksam över att biologerna lät mig iaktta deras arbete i vardagen. Det var någonting förtroligt i den relationen.

När jag kom till residenset gav jag mig uppgiften att inte avsiktligen sträva efter någonting: att bara gå vissa tider till arbetsrummet, skriva om jag har lust eller verkligen måste, men inte för att prestera. Att läsa det jag vill just i den stunden. Och att jag har rätt att gå ut när jag vill, lämna arbetsrummet. I uppgiften ingick också att försöka hänge mig åt mötet med forskarna, istället för att eftersträva någonting specifikt i samarbetet med dem. Så småningom uppstod text, och skrivandet kändes allt mer lockande.

I augusti märkte jag till min förvåning att jag hade lust att göra en föreställning. Jag ville dela tankarna jag hade om verket just då med en liten publik.

Jag bjöd in två konstnärer, ljuddesignern Tatu Nenonen och skådespelaren Malou Zilliacus, för att arbeta ett par dagar tillsammans med mig. I vårt gemensamma arbete ville jag värna om empatins och välvillighetens principer. Vi arbetade långsamt, och största delen av tiden gick till att segla, laga matsäckar och äta.

Innan arbetsgruppen anlände till Korpo hade jag sökt efter och hittat en scen åt oss på den obebodda ön Konungskär. Malou hade sin två månader gamla bebis med sig, som naturligtvis var med på repetitionerna. Vi repeterade alltid när bebisen sov. Under våra dagar tillsammans lyckades vi på basen av texten jag skrivit skapa en liten föreställning. Den handlade om gömd, oförlöst sorg och undervattensängar.

Publiken bestod av Pro Artibus personal, som var på exkursion i Korpo, och ortsbor. Upplevelsen av föreställningen var på många sätt speciell och underbar. Efteråt kändes det lätt och intressant att fortsätta jobba med sikte på premiären i Hangö 2022.

För mig har det speciella med Korpo varit tiden jag fått ägna enbart åt tänkande, att vara i naturen och att möta människor. För två veckor sedan uppenbarade sig plötsligt åtta teologer i mitt arbetsrum. Vi diskuterade länge och bytte kontaktuppgifter. Mötet med dem var mycket speciellt för mig, och betydelsefullt också för verket. Om jag inte befunnit mig i det spöklikt tomma Skärgårdscentret en eftermiddag i slutet av oktober, skulle jag nog inte ha orkat eller förstått att hänge mig åt en sådan situation.

Det har varit förbluffande att se hur olika Korpoström är mitt på sommaren och nu i november. Jag är tacksam över att ha fått se hur landskapet förändras, uppleva det livliga ögonblicket av idyllisk skärgårdssommar och den plötsligt folktomma byn, se havet som ångar i den kalla morgonluften.

Det har varit magiskt att stirra på havet som förändras under morgontimmarna, och att doppa sig i vatten som först blir allt varmare och sedan allt kallare. Mitt förhållande till Östersjönaturen, och i synnerhet Skärgårdshavet, är nu helt annorlunda än för ett halvår sedan. Jag ska värna om och fördjupa det förhållandet även i framtiden.”