Sök på hemsidan

Elverket on–sö kl. 11–17 | Sinne ti–sö kl. 12–17

Regel 62

Nomadic Kiln Group, Sättpotatishäst och leende hovar, kollektivt tecknad skiss, ler- och vetevälling på glas.

Utställningen hämtar sin inspiration från det meditationsrum som lät installeras i FN:s huvudkontor i New York år 1952 och som FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld gjorde till ett personligt projekt och färdigställde med en grupp konstnärer och hantverkare år 1957. Regel 62 på Sinne är en rumslig studie och består av tre platsspecifika verkhelheter som kommunicerar sinsemellan och som på ett eller annat sätt kopplar till det arbete som, i skuggan av kalla kriget, påbörjades på 50-talet och som hade ett fokus på fred och framtid. De centrala materialen i utställningen är lera, garn och ljud. Utställningens konstnärer är Moa Cederberg, Mikko Kuorinki och Nomadic Kiln Group (Monika Czyżyk, Elina Vainio & Eero Yli-Vakkuri).

 

I FN:s generalförsamlings procedur för möten och sammankomst är det skrivet, i regel 62, att församlingens möten börjar och avslutas med en en-minuts tystnad för stilla bön eller meditation. En procedur man håller fast vid än idag. Redan under 40-talet hade Trygve Lie, FN’s första generalsekreteraren, låtit installera ett rum som är tillägnat tystnad och meditation i FN’s temporära utrymmen vid Lake Success, Long Island, NY. Vid planeringen av det nya huvudkontoret fastslogs det att det i byggnaden bör ingå ett Tystnadens rum. Det fanns dock inga arkitektoniska planer av detta rum utan i stället valdes ett av de existerande, odefinierade rummen i lobbyn av generalförsamlingens huvudbyggnad. Utförandet gjordes snabbt och var av en mer tillfällig natur, jämfört med resten av den färdiga byggnaden var det inte till rummets fördel. Rummet fick ändå ett varmt mottagande både inom och utanför organisationen vilket bekräftade att det verkligen fanns ett behov av ett rum av denna karaktär.

FN:s andra generalsekreterare Dag Hammarskjöld förstod betydelsen av detta rum och han ville göra det till FN:s centrum och tog sig därför an en renovering där det omarbetades till sin slutliga och värdiga form. Detta gjorde han i nära samarbete med Laymen’s Movement som aktivt arbetade med att hjälpa FN:s representanter med andlig vägledning. En central del i processen var att se rummet som en viktig och nödvändig del i det arbete som görs i byggnaden. FN är en arbetsplats där mänsklighetens mest tragiska sidor och händelser behandlas och söker lösning. Hammarskjöld som var intresserad av det spirituella och insatt i bildkonst, filosofi och poesi valde att utesluta alla symboler och tecken som kunde förknippas med religioner. I stället sökte han ett uttryck och en atmosfär som skulle hjälpa alla att finna stillhet och att komma i kontakt med sin inre tomhet. Han ansåg att det var där man kan finna styrkan till en politisk beslutsamhet.

Det färdiga rummet gjordes med ett välgenomtänkt och sparsamt modernistiskt grepp och står fortfarande kvar på FN:s huvudkontor i NYC. Det är V-format så att det smalnar inåt. Längst in står en abstrakt fresk av den svenska konstnären Bo Beskow, mitt i rummet står ett 6 ton tungt svart block av svensk järnmalm och vid ingången på golvet är en matta av den svenska textilkonstnären Edna Martin. På mattan som sträcker sig en bit in i rummet finns utplacerat bänkar formgivna av Carl Malmsten.

I dagens världspolitiska läge känns det aktuellt att flytta blicken tillbaka i tiden och till tillkomsten av just detta ovannämnda meditationsrum, som ännu idag står öppet och fungerar som verktyg i vårt sökande efter konsensus och visioner i ett globalt perspektiv. Utställningen Regel 62 på Sinne är ett försök att påminna om stillhet och tystnad och att se på våra andliga resurser, hur vi mediterar och finner vägar. Denna tematik har fungerat som ingång till dialog med de medverkande konstnärerna ur vilken verkidéer sedan växt fram. Avsikten har varit att skala av och att blotta det enkla, rena och stundvis primitiva. Vi har sett på material, tekniker, hantverk och processer som stöder det meditativa. Det är inte meningen att göra galleriet till ett ekumeniskt rum i sig men att skapa en utställning som fångar upp och reflekterar den energi som Hammarskjöld fick i rörelse.

Markus Åström
Kurator

Moa Cederbergs installation är en studie i tid och material. Hennes textila arbete bygger på handspunnet garn som hon själv spunnit av ull, nässla och rosfibrer. De olika fibrernas kvaliteter nyttjar hon för att spela med glans, lyster och styrka i garnet. Här presenterar hon effektgarn uppspänt i glesa varpar. Idén till verket har sitt ursprung i en serie experiment som hon gjorde i residens på Kökar 2022. Där inspirerades hon av granitklippornas mönster och struktur. Genom att justera garnets tjocklek och färg när hon spinner kan hon arbeta fram rytmiska variationer. När garnet spänns upp i en varp i parallella linjer uppstår en slags bildyta, ett halvtransparent mönster som för tankarna till granit och sten. Dessa varpar av garnlinjer presenteras uppspända mellan golv och tak, bakom och igenom varandra, så att de åstadkommer ett rumsligt djup. Cederberg arbetar även med att få partier i de olika bildytorna att framstå som ekon eller reflektioner på varandra.

Moa Cederberg bor och arbetar i Malax. Cederbergs arbetar med textil och med ett fokus på att spinna eget garn. Hon ser det som en meditativ process där hon överför stunder och känslor till en fysiskt tråd. Samtidigt är det ett arbete som gör att hon kommer i kontakt med tradition och kultur. Det öppnar upp för förståelsen för hantverket och dess position i livet och vardagen.

 

Mikko Kuorinkis skulpturala ljudverk Recitation presenteras på gallerirummets golv. Kuorinki bygger här vidare på det arbete han visade 2022 i utställningen Tulpaaniantenni på K17 i Nickby tillsammans med Marja Ahti. Kuorinki fokuserar här på att överföra ljud i material och vidare ut i rummet. Som medium använder han transducer högtalare, trälådor och funna objekt. Högtalarna aktiverar de olika skulpturerna vars varierande form och fysiska sammansättning ger dem alla en egen röst. Kuorinki lyfter fram recitation som en ingång till att arbeta med ljud i en utställning som långt är uppbyggd kring meditation och tystnad. Han tar fasta på den kroppsliga upplevelsen av att recitera i grupp. Skulpturerna fungerar på ett liknande sätt tillsammans, ibland är de stumma och stundvis kan de finna en harmoni för att igen separera och bli ostämda. I ljudbilden ingår bland annat fältinspelningar, sinusvågor och brus. En del av detta ljudmaterial är inspelat i gallerirummet och på så sätt skapar Kuorinki en rundgång där rummets akustik resonerar med sig själv.

Mikko Kuorinki bor och arbetar i Esbo. Han arbetar med installationer, utställningshelheter och publikationer. Kuorinkis konst är starkt förankrad i föremål och text och i centrum står en sorts dokumentarism. Han arbetar med en öppenhet för allt det som kommer emot. Skräp, objekt, rum, sångtexter och annat till synes vardagligt eller betydelselöst kan bli ingången till nya mysterier och tankegångar.

 

Nomadic Kiln Group (NKG) nyttjar galleriets stora fönsterytor. Verket 💨 Planetary Consciousness Massage Behind Ears of the Thousand Winds and Statues of Fire 🌋 är en direkt vidareutveckling av det arbete som gruppens medlem Monika Czyżyk påbörjat tillsammans med konstnären dylan ray arnold och som hon vidare fördjupat sig i under sin residensperiod på Schloss Solitude i Stuttgart, Tyskland. Verket är en helhet som består av fem fönstermålningar målade med lerfärg. Denna färg är en blandning av vildlera och vete som appliceras i lager direkt på fönsterglaset. Den täckande färgen skärmar ut livet på gatan och gör galleriet till ett slutet rum. Genom att använda händer och olika typer av verktyg i den våta leran åstadkommer de teckningar, skrifter och okända symboler som släpper in ljus från utsidan. Motiven återger hur gruppen arbetar tillsammans. Hur de som ett perceptuellt pedagogiskt initiativ ej tar materiellt kunnande förgivet utan i stället betonar provisorisk materiell andlighet, experimenterande och lek.

Nomadic Kiln Group (NKG) är verksamma i Helsingfors och består av Monika Czyżyk, Elina Vainio och Eero Yli-Vakkuri. Kollektivet startades år 2021 genom ett gemensamt intresse för att få komma i kontakt med jord, vatten och extrema temperaturer. En central del i deras verksamhet är det kollektiva, de har ordnat workshops där deltagarna arbetar med lokal vildlera och bygger brännugnar. Deras konstnärliga bakgrund ligger i rörlig bild, installation, skulptur och performance.

Leran i utställningen är hämtad från Byholmen, Vårdö, Vik och Lerstrand i Helsingfors, Kurängen i Sibbo och från Świętokrzyskie området i Polen.

Aktuella utställningar