Sök på hemsidan

Elverket on–sö kl. 11–17 | Sinne ti–sö kl. 12–17

Maria Ångerman berättar om sin residensvistelse i Korpo

Maria Ångerman var vår tredje residenskonstnär i Korpo Skärgårdsresidens. Här berättar hon om den halvårslånga vistelsen som inleddes i maj 2023.

 

Att göra tillsammans med landskapet

”Jag anlände till Korpo med avsikt att utforska strandlinjen. Min praktik fokuserar på liminala platser som kännetecknas av gränser eller övergångar. Jag undersöker och spekulerar i vad som sker när två element möts och hur den rörliga gränsen till ett annat element kan gestaltas genom de olika möten som den genererar.

Min förvåning var stor när jag insåg att den allmänna stranden i Korpoström var endast cirka tre meter bred och primärt användes för att sätta i och dra upp båtar. Trots efterforskningar hittade jag ingen annan strand som lätt kunde besökas. I mitt fall fungerar det bäst när platsen som utforskas kan återkommas till regelbundet, eller blir en del av de dagliga rutinerna. Därför var det naturligt att till en början samarbeta med växterna som påträffades under den dagliga promenaden mellan hemmet och ateljén, och de element som interagerade med dem, solen och vinden.

Under en längre period har jag fokuserat på att ”avlära mig” att observera och tvångsmässigt klassificera, och i stället försöka samarbeta med och ge en mer framträdande roll åt den naturliga världen. Att respektera de längre tidsperioder som krävs för att utveckla relationer, vara närvarande, lyssna och observera utan att nödvändigtvis dokumentera, är några av de saker jag strävar efter. Donna Haraways feministiska teorier har inspirerat mig att spekulera och fantisera.

En del av min av-lärningsprocess har inkluderat experiment med kameralösa, lågtoxiska tekniker för både stillbilder och rörlig bild, såsom cyanotypi och fytogram. Objekt som avtecknas mot ljuskänsliga ytor antar en negativ form, samtidigt som rörelse, beroende på tidsramen, bidrar till bilden. En metod innebar att placera ett papper behandlat med ljuskänslig emulsion mellan växter längs strandpromenaden och invänta vindens lek med dem. Bilderna avslöjar ofta det osynliga mellan växterna, och betonar annat än det som inte uppmärksammas i en vanlig betraktelse.

När jag började snorkla lät jag nyfikenheten inför det okända ta över och action-kameran blev en förlängning av min kropp. Euforin över att existera i ett annat element än luften återfann sig – att följa samma rörelsemönster som växterna när vågorna slog mot klipporna, att bli ett med omgivningen.

När havet blivit kallare skapade jag i studion ett fragment av Östersjöns kantekologi, ett akvarium med blåstång, slamkrabbor, räkor, sandstubb, snäckor och andra små varelser. Lika fängslad som jag tidigare hade suttit ovanför mikroskopen och betraktat snäckornas, havstulpanernas och andras minimala rörelser, som inte är speciellt minimala i närbild, satt jag framför akvariet i timtal och förundrades över dessa väsen och deras vardag. Speciellt slamkrabbans och räkornas personligheter och beteenden fascinerar, hur de interagerar med varandra i respektive territorier.

Som avslutning på residenset arrangerade jag en sammankomst med andra konstnärer som engagerar sig i den icke-mänskliga världen. Per Hüttner och Karine Bonneval presenterade sitt projekt Do Trees Dream of CO2 där de använde olika instrument för att avläsa signaler från ett ungt träd och de smådjur som bebor den mark det växer i. Signalerna bildar sedan materialet för en ljudperformance. Ana Bravo Pèrez visade sin experimentella dokumentärfilm Mother Earth’s Inner Organs, som reflekterar över västvärldens exploatering av jordens resurser, närmare bestämt Nederländernas extraktion av kol i Colombia, som är hennes hemland.

Jag är väldigt tacksam gentemot residenset där jag kände mig uppmuntrad till att experimentera och att tillåta processerna ha sin gång. Att få insikter i den marinbiologiska forskningen i Östersjön har varit ovärderligt, och det har öppnat upp en ny dimension i mitt arbete. Att följa med hur forskarna samlar data och att förstå denna tidskrävande process har bidragit till att acceptera tiden som de analoga teknikerna förutsätter. Att samarbeta med landskapet innebär att sänka tempot, bli mer lyhörd och inse att det tar tid att utveckla relationerna. Sex månader kan kännas som en lång tid, och samtidigt som alldeles för kort.”

Residenset i Korpoström startade sommaren 2021 som ett samarbete mellan Svenska kulturfonden, Pro Artibus och Åbolands Skärgårdsstiftelse, Åbo Akademis marinbiologiska forskning och Skärgårdscentret Korpoström.