Vad har apan nu hittat på? Som en filur lurar den, med ryggen oskyldigt frånvänd, och fnittrar åt kaoset och kalabaliken. Bergvik-Forsander säger själv om verket: "Verket ingick i en serie oljemålningar som hette 'Bing!'. Det konstiga namnet kommer från en dikt av Lukas Moodysson, där en hockeyspelare skjuter pucken i målstolpen och det låter Bing!. Och det är ett 'ögonblick av visshet'. Så alla bilderna i serien är för mig ett sorts ögonblick av visshet, såna där sällsynta sekunder då allt bara stannar eller tiden fryser eller man liksom mitt i allt tycker att man ”inser något (existentiellt viktigt)”. På alla bilder så fanns det en eller ibland två apor, oftast bara som siluetter eller linjeteckningar. Nån sorts bild för vårt primitiva basala jag. Alla målningarna är målade i ett flertal lager, som i sig bildar en historia, men som betraktare av slutresultatet så vet man inte om denna (måleri)historia, utan det är endast ett ögonblick i processen som är synligt." Bergvik-Forsander är utbildad bildkonstnär, konstpedagog och konstvetare. Hon har hållit ett 50-tal separatutställningar och deltagit i en lång rad grupputställningar, främst i Finland men även i Tyskland, Sverige, Danmark, Norge, Österrike och Litauen. Hon har också utfört permanenta…

Den 15.10.2008 invigdes konstverket Parabolarenan av Albert Braun på Academills innergård, Strandgatan 2, i Vasa. Verket är ett av de procentprincipskonstverk som Stiftelsen Pro Artibus har förverkligat i offentlig miljö. Bland skisser inlämnade av tre inbjudna konstnärer valde en jury att låta förverkliga Parabolarenan. ”Ta emot, sända, sitta, rotera… Informationsförmedling har idag inte längre mycket gemensamt med kroppslig aktivitet. Parabolantenner sänder och tar emot information. Stolsitsar som man känner igen från stadion i världens alla hörn är komponerade till en arena. Likt agoran i gångna tider är dagens arenor ofta multifunktionella mötesplatser med eventkaraktär. Parabolarenan sammanför på ett tillspetsat vis elementen att sittande ta emot och associerar till nöjesfält med åkaktiviteter, där man blir utkastad i en omloppsbana. Man kan bli nyfiken på när den aktuella informationstransfern kör om sig själv och övergår till endast lekfulla funktioner.” (Albert Braun) Albert Braun är född 1958 i Vilseck (Tyskland). Åren 1978-1985 studerade han vid Hochschule der Künste Berlin/West, och fr.o.m 1988 var han lektor vid Yrkeshögskolan Novia, institutionen för bildkonst, media och formgivning i Nykarleby, Finland. Han har sedan början av 1990-talet deltagit i ett flertal grupp- och separatutställningar både i Finland och internationellt. Parabolarenan var Brauns andra offentliga konstverk, 1998 utförde…

Tävlingens vinnare I pris: Peter Larsson & Ossian Eckerman med bidraget Construction Site for a Colorful Ghost. II pris: Tuija Asta Järvenpää (FI) med bidraget Fredrikas morgon. III pris: Jussi TwoSeven (FI) med bidraget Huuhkaja_Töölö.

Pauliina Turakka Purhonen, Rallarrosens år, 2019, textilskulptur (tyg, vide, järntråd, tråd), ca. 4 m. Den stora rallarrosen är enligt Pauliina Turakka Purhonen hennes egen favoritblomma. Den attraherar henne eftersom den är okuvlig och omöjlig att utrota. Den är också den första som börjar växa efter en skogsbrand och den växer överallt, även långt upp i norr. En blomma har mycket information i sig och Turakka Purhonen har valt att göra blomman i stort format för att bestyrka alla detaljer, färg, form och struktur. Blommor är något som ofta förekommer i Pauliina Turakka Purhonens verk. Under Bildkonstveckorna i Mänttä 2017 ställde hon ut en stor installation där också blommor förekom. Rallarrosens år var utställd i utställningen Helvete och härligheten som visades i Galleri Forum Box i Helsingfors 2019, där horror och humor gick hand i hand. Att mörker och ljust nytt liv ofta går sida vid sida är något som konstnären ofta återkommer till. Blomman hörde till det ljusare och lättare inslaget i utställningshelheten. Pauliina Turakka Purhonen (f. 1971 i Haapavesi) är utexaminerad från Bildkonstakademin 2003. Hon bor och arbetar i Helsingfors och Borgå. Konstnären varierar sitt uttryck mellan måleri, skulptur och textilinstallationer med detaljrika broderier. Hennes verk är ofta existentiella…

Stefan Bremer, Mohammed Ahmed, ur serien Den viktigaste bilden, 2016, fotografiserie. Fotografen Stefan Bremers färgfotografi berättar om asylsökanden och deras viktigaste bilder. Detta fotografi hör till en större helhet med unga män. De står alla mot orange bakgrund med blicken rakt mot betraktaren. Männen håller alla upp sin mobilkamera och visar det enda de har kvar från det hem de tvingats lämna. Stefan Bremers arbete med asylsökande fick stor uppmärksamhet med utställningen Exodus i Glaspalatset i Helsingfors 2015. Bremer bestämde sig sedan för att fokusera på flyktingfrågor framöver för att kunna följa upp situationen. Bremer reste i flera års tid runt på flyktingförläggningar i Finland. Till en början försökte han främst ta fasta på den tryckande stämning som rådde på dessa centraler, men sedan började han fråga flyktingarna vilken den viktigaste bilden i deras mobiltelefon är. De flesta asylsökande visade först endast bilder från deras dramatiska flyktresor. Men Bremer berättar att efter en tid lade sig chocken och utbyttes mot en enorm längtan, och de ville de mer och mer visa bilder på sin mamma, sina barn eller vänner som blivit kvar i hemlandet. Mobiltelefonen fungerade som ett slags dagbok och minnesarkiv. Bremer tar på detta sätt fram männen som…

\r\n I utställningen Blue Blue ser Emelie Luostarinen på relationen mellan kropp, känslor och omgivning.  Hon har hämtat inspiration från Takotsubo som är den medicinska termen på vad vi brukar kalla Ett brustet hjärta. Luostarinen är en målare som ser förbi duken och nyttjar sig av olika material och former för att i utställningen konstruera ett nätverk av delar som står i dialog med varann. Utställningshelheten Blue Blue är uppbyggd kring en omfamnande rörelse och form som fyller hela gallerirummet.\r\nGenom tiderna hade läkare och forskare sett ett mönster där emotionell stress påverkar hjärtat och kan orsaka hjärtsvikt och hjärtattacker. Men det var först 1990 som japanska forskare med hjälp av kontrastfotografering kunde se fysiologiska förändringar i hjärtat och man gav fenomenet en diagnos som fick namnet Takotsubo. Namnet är hämtat från det japanska fiskeredskapet som används för att fånga bläckfisk. Vid insjuknande i Takotsubo får nämligen den vänstra hjärtkammaren en form som liknar redskapet. Runt om i världen görs det omfattande studier i sjukdomen men den är fortfarande något av ett mysterium. Man har ännu inte klart vad det är för mekanismer som utlöser insjuknandet och samtidigt har man inte heller koll på varför och hur patienter tillfrisknar. Det är den här gåtfullheten kring tillfrisknandet som tilltalar Luostarinen och som hon…

I mina glasverk söker jag balans mellan glasets karaktär och mina egna visioner. Jag vill skapa produkter och konstverk som understryker glaset som material på ett innovativt och spännande sätt, utan att i denna process förlora glasets naturliga livskraft. Glasets transparens fascinerar mig såsom också möjligheten att bearbeta glaset så att transparensen försvinner helt eller delvis. Kollektionens alla produkter är handblåsta i Finland, i Notsjö glasbruk av Finlands främsta glasblåsare. Jag vill med min verksamhet bidra till att kunnande inom glashantverket bevaras i Finland. Jag respekterar glasblåsarnas kompetens. Arbetet i glashyttan är givande, ömsesidig respekt är en förutsättning för samarbetet mellan formgivare och glasblåsare. Jag tänker att med omtanke producerade föremål och konstverk som är planerade att bestå till framtida generationer, också uppmuntrar till ansvarsfulla val. Föremål som används länge får ett känslovärde. Min filosofi är att överföra skönhet till kommande generationer i föremål och konstverk. Färgernas klarhet betonas i glas, ljuset ger materialet nya dimensioner och möjligheter. Sirius hänvisar till den starkast lysande stjärnan på stjärnhimlen. Camilla Moberg föddes till en arkitektfamilj 1961 och fick uppleva på nära håll självföretagarens vardag. Hon studerade industridesign på Aalto Universitetet i Helsingfors och jobbade redan under studietiden som designer på Arabia. Mötet…

”I tonåren samlade jag på skräckfilmer som jag fick av mina äldre bröder eller köpte i videobutiker eller på loppmarknader. En av mina favoritfilmer var 'Re-Animator', där huvudpersonen Herbert uppfinner ett serum som kan återuppväcka de döda. Att väcka döda ting till liv var ett vanligt fenomen i skräckfilmer där dockor och statyer fick mänskliga egenskaper. ” Serien Re-Animator tillkom under Bambergs residensperiod i Rom. Verken anknyter till ungdomstidens stora intresse för skräckfilm. Nyfikenheten tänds då betraktaren i verket Animating a Doll inser att Bamberg har lyckats väcka den till synes livlösa dockan till liv genom att förse den med levande materia. Dessa verk kan också ses som en önskan att korrigera världen, att leta efter ett sätt att agera i en redan etablerad formel. Att hitta en punkt där en levande och föränderlig människa kan komplettera helheten i ett till synes förstenat stilleben. Kenneth Bamberg (f. 1981 i Mariehamn) blev konstmagister från Aalto-universitetets högskola för konst, design och arkitektur år 2011. Som konstnär debuterade han år 2007. Bamberg arbetar mest med fotografi, men gör också videon. Verken behandlar ofta maskulinitet och dess definitioner. Han har bland annat avbildat bastubadare, turkiska oljebrottare och utombordsmotorer. För tillfället gör Bamberg konstnärlig forskning…

Som om palmerna mindes från vilket håll blåsten kommer, har de redan böjt sig i en följsam dans. De vajar förberedda och i förvissning. Kanhända väntar de med spänning på det vilda som kommer? Åsa Hellman säger om verket: "Verket tillhör en serie med tropiska motiv som jag gjorde efter en spännande resa till Sri Lanka. Till dessa motiv hörde inte bara pantrar, tropiska växter och fiskar utan också flera väggtavlor med palmmotiv. Dessa verk ställde jag ut i ett centralt Helsingforsgalleri som hette Ässä Galleria. Min utställning hette 'Viidakkopolkuja – Djungelstigar'. Den fick massor av uppmärksamhet, kanske för att finländsk keramik fram till dess varit övervägande rustik. 'Före Monsunen' är gjord på porslinslera och färgerna är engobfärger som jag tillverkat enlig eget recept. Verket är bränt tre gånger; skröjbränning ca 900 grader C, glasyrbränning ca 1200 grader C, och till sist lysterbränning ca 750 grader C. De metalliska effekterna är alltså lysterglasyrer." Åsa Hellman (f. 1947) utexaminerades från Konstindustriella Högskolan i början på 1970-talet och har sedan dess haft en central position i den finländska keramiska konsten. Hon har kombinerat en lång och aktiv utställningskarriär med förtroendepositioner både nationellt och internationellt.

Hans-Christian Berg (f. 1971 i Esbo) är känd för att trigga våra sinnen genom optiska illusioner och arbetar främst med glas, akrylplast och metall. Hans konst utmanar sedvanliga sätt att se och betrakta, med samspelet mellan material och ljus som erbjuder överraskningar och insikter. Berg bor och arbetar i Ingå. Han blev vald till Årets unga konstnär 2007 och 2009 fick han William Thuring-priset. Berg har avlagt examen både vid Bildkonstakademin och vid avdelningen för keramik och glas vid Konstindustriella högskolan.

Hans-Christian Berg (f. 1971 i Esbo) är känd för att trigga våra sinnen genom optiska illusioner och arbetar främst med glas, akrylplast och metall. Hans konst utmanar sedvanliga sätt att se och betrakta, med samspelet mellan material och ljus som erbjuder överraskningar och insikter. Berg bor och arbetar i Ingå. Han blev vald till Årets unga konstnär 2007 och 2009 fick han William Thuring-priset. Berg har avlagt examen både vid Bildkonstakademin och vid avdelningen för keramik och glas vid Konstindustriella högskolan.

Hans-Christian Berg (f. 1971 i Esbo) är känd för att trigga våra sinnen genom optiska illusioner och arbetar främst med glas, akrylplast och metall. Hans konst utmanar sedvanliga sätt att se och betrakta, med samspelet mellan material och ljus som erbjuder överraskningar och insikter. Berg bor och arbetar i Ingå. Han blev vald till Årets unga konstnär 2007 och 2009 fick han William Thuring-priset. Berg har avlagt examen både vid Bildkonstakademin och vid avdelningen för keramik och glas vid Konstindustriella högskolan.

https://soundcloud.com/harrie-liveart/artefact-en-byggnadsgomma-audio-2021

Kakelkompositionen "Äfsharis" mönster grundar sig på ren matematik; radier och cirkelmått. Åsa Hellman har i fråga om uttryck tagit starka intryck från islamiska geometriska mönster, speciellt under vistelser i Alhambra-palatset i Andalusien. Hon berättar själv: ”Väl på plats var det rofylldheten i kombinationen keramiska kakel, trädgårdsanläggningar och vatten som gjorde det största intrycket på mej. En liknande, meditativ men samtidigt vital prakt, återfann jag när jag såg kakelväggarna i Istanbuls moskéer. Avsikten med dessa storartade, islamiska utsmyckningar är väl att människoanden genom deras skönhet skall få kontakt med något högre, ovan vardagslivets mödor? Är skönhet inom konsten med andra ord ett fysiskt utryck för människans andlighet?” Hellman hämtar ofta inspiration från resor, bland annat i Nordafrika, Sri Lanka, Japan och Medelhavet. Hennes produktion är bred, allt från skulpturer, väggreliefer till tekoppar. Glasyr med guldlyster finns i många av hennes verk och hon är mycket dekorativ, form- och berättelserik i sitt uttryck. Hellman räds inte ornamentik, till skillnad från den ofta strängt minimalistisk betonade finländska keramiken. Kvinnofrågor ligger Hellman varmt om hjärtat. Gällande "Äfshari" berättar hon följande: "I mitt vardagsrum hade jag länge en vacker, handvävd, iransk matta. Den var huvudsakligen röd med inslag av svart, vitt och lila. När jag…

Keramikkonstnären Åsa Hellman har tagit fasta på vita liljor, det vill säga oskuldens symbol, i den glänsande väggreliefen "Hommage á Virginie". Hellman berättar att hon blev inspirerad av Albert Edelfelts modell Virginies öde när hon sammanställde dessa abstrakta handpressade tegel: ”Virginie blev så att säga förförd av Edelfelt, födde två barn till honom och sågs efter det som en fallen kvinna”. Hommage á Virginie:s mönster grundar sig på ren matematik; radier och cirkelmått. Hellman har i fråga om uttryck tagit starka intryck från islamiska geometriska mönster, speciellt under vistelser i Alhambra-palatset i Andalusien. Hon berättar själv: ”Väl på plats var det rofylldheten i kombinationen keramiska kakel, trädgårdsanläggningar och vatten som gjorde det största intrycket på mej. En liknande, meditativ men samtidigt vital prakt, återfann jag när jag såg kakelväggarna i Istanbuls moskéer. Avsikten med dessa storartade, islamiska utsmyckningar är väl att människoanden genom deras skönhet skall få kontakt med något högre, ovan vardagslivets mödor? Är skönhet inom konsten med andra ord ett fysiskt utryck för människans andlighet?” Hellman hämtar ofta inspiration från resor, bland annat i Nordafrika, Sri Lanka, Japan och Medelhavet. Hennes produktion är bred, allt från skulpturer, väggreliefer till tekoppar. Glasyr med guldlyster finns i många av hennes…