Sök på hemsidan

Elverket on–sö kl. 11–17 | Sinne ti–sö kl. 11–17

Karin Hellman: Den sista solnedgången

Magisterstuderande i konstvetenskap och Elverkets gallerivärd Emilia Augustsson blickar in i Pro Artibus samling och berättar om Karin Hellmanns textilcollage Den sista solnedgången. 

Pro Artibus gedigna samling omfattar mer än 1300 variationsrika verk. Till samlingen hör även några textilverk, vilket råkar vara ett av mina favorit medium och även ämnet för min pågående pro gradu-avhandling. Därför har jag valt att ta en titt på textilcollaget Den sista solnedgången (1967) skapat av Karin Hellman.

Karin Hellman (f. Wisuri) föddes år 1915 i Jakobstad. Under 1930-talet studerade Karin vid Centralskolan för konstflit och utexaminerades 1938 till teckningslärare. Samtidigt träffade Karin sin man, studiekamraten och konstnären Åke Hellman, som hon kom att dela sitt liv med i sex årtionden. Efter examen tjänstgjorde Hellman under både vinter- och fortsättningskriget på sjukhuset i Gamlakarleby och tog sedan tjänst som lärare i Ekenäs. År 1947 flyttade familjen Hellman permanent till Borgå och 1959 flyttade de in i huset med den kända ateljén i vilken de kom att arbeta sida vid sida.

En av orsakerna till min fäbless för textila verk är att det på många sätt är ett sympatiskt medium. Textilier är till skillnad från olja på duk någonting vi alla har en direkt relation till dagligen.

Ett verks materialitet, dess fysiska dimension, är ofta det första vi lägger märke till innan vi analyserar dess innehåll och slutligen mening. Textilier kan på så sätt ses besitta en antielitistisk anda och vara lättare att närma sig. Men det är även mediets vardaglighet och dess konnotationer till kvinnligt hantverk som historiskt gett textilkonsten en lägre stående ställning. Men tack vare modernistiska konstnärer som Karin Hellman, som haft en önskan om att tänja på konstfältets snäva gränser, har fiberbaserad konst sedan 1960-talet uppvärderats i takt med att konstfältet vidgats.

Hellmans verk Den sista solnedgången (135cm x 220cm) är ett textilt collage där färgglada tygbitar i varierande storlek och material fästs vid en linfärgad bakgrund. Verket föreställer det svampmoln som uppstår till följd av en kärnvapenexplosion. Textilens narrativ var inget som plockades upp av verkets samtid, även om det faller in en tydligt politiska tradition som många textilverk är en del av. De sociala och kulturella förändringar som medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen och anti-krigs aktivismen i främst USA förde med sig politiserade många konstnärers skapande.

Karin Hellman, Den sista solnedgången, 1967. Detalj.

Hellmans motivval kan ses som ett samhällskritiskt ifrågasättande av kärnvapen och krigsföring. Paralleller kan dras till andra samtida skandinaviska textilkonstnärer så som Gunwor Nordström eller Maria Adlercreutz.

Men det är inte bara motiven som kan tolkas som meningsbärande, utan även det valda materialet. Hellman använde sig av det hon hade till hands: familjens kläder, trasmattor och slitna filtar. Arte Povera är en konstgenre där återbruk hyllas och konsumtion ifrågasätts, vilket ju görs i Den sista solnedgången. Men mer än något kan Hellmans material- och teknikval ses som ett feministiskt ställningstagande. Industrialiseringen på 1800-talet kom att skapa en uppdelning där kvinnans sfär förpassades till hemmet och där handarbetet sågs som en naturlig kvinnlig syssla. Som ett resultat av detta har handarbetet varit lågt stående, mycket på grund av de kroppsliga konnotationer där handarbetet ses som ett imiterande handens domän medan konstens är tankens skapande sfär.

Att etablerade konstnärer som Hellman under 1960- och 1970-talen lyfter in dessa material och tekniker på konstens arena kan ses som ett sätt att markera att kvinnor alltid skapat.

Emilia Augustsson