" 'Totuuden kannet' har jag skapat för utställningen 'Proteggimi' som jag ställde ut tillsammans med min man Jimmy Pulli år 2010. Proteggimi är italienska och betyder 'beskydda mig'. Hela utställningen fick sin början när vi var med om en bilolycka. En långtradare med släp körde på vår bil. Hela familjen överlevde, men olyckan orsakade en stark känsla av otrygghet. Ingen av de förbipasserande stannade för att hjälpa oss när olyckan skedde. Proteggimi-utställningen behandlade känlsor av trygghet och otrygghet. Jag har tänkt mycket på det här ämnet. Vad skapar känslor av trygghet, eller otrygghet? Är det en tutt för babyn? Tutten är bara en bit plast och gummi, men skapar en illusion av trygghet. Är det pengar som ger trygghet? Är det religion?”Totuuden kannet” behandlar religion. Om vi tar hela Finland i beaktande, finns här många olika religioner och alla utropar sig som sanningen, den enda sanningen. Ger det en känsla av trygghet? Kanske. För andra ger det känslor av otrygghet.Det är lätt att slå och trycka ner med 'Totuuden kannet', 'Sanningens pärmar'. De skyddar också och ger trygghet. Är det illusion eller sanning? 'Totuuden kannet' är ett parverk. Serien består bara av dessa två verk. Verken är monotypier. Jag har…

" 'Totuuden kannet' har jag skapat för utställningen 'Proteggimi' som jag ställde ut tillsammans med min man Jimmy Pulli år 2010. Proteggimi är italienska och betyder 'beskydda mig'. Hela utställningen fick sin början när vi var med om en bilolycka. En långtradare med släp körde på vår bil. Hela familjen överlevde, men olyckan orsakade en stark känsla av otrygghet. Ingen av de förbipasserande stannade för att hjälpa oss när olyckan skedde. Proteggimi-utställningen behandlade känlsor av trygghet och otrygghet. Jag har tänkt mycket på det här ämnet. Vad skapar känslor av trygghet, eller otrygghet? Är det en tutt för babyn? Tutten är bara en bit plast och gummi, men skapar en illusion av trygghet. Är det pengar som ger trygghet? Är det religion?”Totuuden kannet” behandlar religion. Om vi tar hela Finland i beaktande, finns här många olika religioner och alla utropar sig som sanningen, den enda sanningen. Ger det en känsla av trygghet? Kanske. För andra ger det känslor av otrygghet.Det är lätt att slå och trycka ner med 'Totuuden kannet', 'Sanningens pärmar'. De skyddar också och ger trygghet. Är det illusion eller sanning? 'Totuuden kannet' är ett parverk. Serien består bara av dessa två verk. Verken är monotypier. Jag har…

Ett slags tvillingtema och en koppling till det undermedvetna förekommer ofta i Cris af Enehielms stora målningar från 1990-talet. Med finns en längtan efter den andra. Målningen "Apänglar" uttrycker värme och en slags gemenskap. Det hela förmedlar hopp och tröst. Den gultonade, abstraherade målningen är målad i expressiv stil. I sin helhet är den psykologisk och filosofisk. Konstnären berättar själv att ”det handlar om att lära känna sig själv, att inse att vi är aldrig ensamma, vi är alltid tillsammans”. Det är frågan om en spegling; människan ser alltid sig själv i den andre. Det hela för fram frågor som: Vem är jag? Vem är det som tänker? Det är ett samtal med en själv, ett sätt att umgås med en själv och det finns med andra ord en strävan att bli bekant med sig själv. Den intima bilden påvisar också hur vi alla föds väldigt sköra och att vi alla sist och slutligen är alltid ett barn inuti. Bakom masken är vi alla små apor. Cris af Enehielm är född 1954 i Helsingfors. Sin utbildning som bildkonstnär har hon erhållit på Fria konstskolan. Hon är en mångsidig begåvning som också verkar som skådespelare, regissör, manusförfattare, dansare, kostymdesigner och scenograf.…

”I denna målning har jag velat forska i förutsägbarhet och slumpmässighet. Jag har velat göra en monoton målning som det skulle vara intressant att se på. Målningens två nätmönster ser ut att vara noggrant mätta, men dom innehåller ändå mätningsfel. Mätningsfelen förorsakar att mönstren i kombination med varandra framkallar variation i målningen. På detta sätt får målningen en oväntad och varierande rytm, men förefaller ändå monoton vid första anblicken.” (Matti Rantanen, konstnär) Matti Rantanen har studerat på Fria konstskolan där han blev utexaminerad år 2000. År 2005 fortsatte han sina studier på London Metropolitan University där han tog kandidatexamen i bildkonst år 2008. Rantanen har haft flera solo- och grupputställningar både i Finland och utomlands. Hans verk finns i många samlingar, som Finlands Nationalgalleri, Helsingfors konstmuseum (HAM), Pro Artibus och Finska konstföreningen.

Stefan Bremer, Mohammed, ur serien Den viktigaste bilden, 2015, fotografiserie. Fotografen Stefan Bremers färgfotografi berättar om asylsökanden och deras viktigaste bilder. Detta fotografi hör till en större helhet med unga män. Männen håller alla upp sin mobilkamera och visar det enda de har kvar från det hem de tvingats lämna. Stefan Bremers arbete med asylsökande fick stor uppmärksamhet med utställningen Exodus i Glaspalatset i Helsingfors 2015. Bremer bestämde sig sedan för att fokusera på flyktingfrågor framöver för att kunna följa upp situationen. Bremer reste i flera års tid runt på flyktingförläggningar i Finland. Till en början försökte han främst ta fasta på den tryckande stämning som rådde på dessa centraler, men sedan började han fråga flyktingarna vilken den viktigaste bilden i deras mobiltelefon är. De flesta asylsökande visade först endast bilder från deras dramatiska flyktresor. Men Bremer berättar att efter en tid lade sig chocken och utbyttes mot en enorm längtan, och de ville de mer och mer visa bilder på sin mamma, sina barn eller vänner som blivit kvar i hemlandet. Mobiltelefonen fungerade som ett slags dagbok och minnesarkiv. Bremer tar på detta sätt fram männen som individer, inte den bild som massmedian vanligen ger. Hans verk visar att…

Stefan Bremer, Al Hussein Ahmed, ur serien Den viktigaste bilden, 2016, fotografiserie. Fotografen Stefan Bremers färgfotografi berättar om asylsökanden och deras viktigaste bilder. Detta fotografi hör till en större helhet med unga män. De står alla mot orange bakgrund med blicken rakt mot betraktaren. Männen håller alla upp sin mobilkamera och visar det enda de har kvar från det hem de tvingats lämna. Stefan Bremers arbete med asylsökande fick stor uppmärksamhet med utställningen Exodus i Glaspalatset i Helsingfors 2015. Bremer bestämde sig sedan för att fokusera på flyktingfrågor framöver för att kunna följa upp situationen. Bremer reste i flera års tid runt på flyktingförläggningar i Finland. Till en början försökte han främst ta fasta på den tryckande stämning som rådde på dessa centraler, men sedan började han fråga flyktingarna vilken den viktigaste bilden i deras mobiltelefon är. De flesta asylsökande visade först endast bilder från deras dramatiska flyktresor. Men Bremer berättar att efter en tid lade sig chocken och utbyttes mot en enorm längtan, och de ville de mer och mer visa bilder på sin mamma, sina barn eller vänner som blivit kvar i hemlandet. Mobiltelefonen fungerade som ett slags dagbok och minnesarkiv. Bremer tar på detta sätt fram männen…

"I Hans Holbeins (1497-1542) magnetiska porträttmålning ”Ambassadörerna” lutar sig två välklädda män mot ett bord fullt av föremål som illustrerar de inflytelserika karlarnas karriär och kunnighet, men som även symboliserar egenskaper vilka inte lätt kan spåras. Med Holbeins målning som inspirationskälla intervjuade jag Wivan Nygård-Fagerudd och Björn Teir om allt som format deras vägar och val i livet. Slutresultatet blev två rörliga videoporträtt med ett antal visuella nycklar till personernas karaktärer och identitet, medan de också innehåller en intuitiv tolkning av mina modellers inre egenskaper. En flygande duva, blommande kvistar, gröna draperier och antika notböcker som balanseras upp av äpplen och dekorativa snäckor. I kvinnans porträtt kan man se kultur och kunskap, ett mångsidigt yrke, strävan för en bättre värld, öppenhet, ansvar och feminin styrka. Runt mannen svävar gula riddar- och blåa morpho peleides -fjärilar, medan han långsamt snurrar på jordgloben i en omgivning med skandinaviska inslag, vykort av flygplan, ängsblommor och stenar slipade av havet. Här representerar föremålen förtroendepositioner, stabilitet, resor, diplomati, naturnärhet och erfarenhet. Fjärilarna beställdes som puppor från England och sköttes på Botaniska trädgården i Kajsaniemi, där jag fick uppföra min lilla fjärilfarm. Duvan tränades av djurskötaren Tuikku Kaimio och till allas begeistrade förvåning flög den världens…

Man möter först färgerna och det tar en liten stund innan man ser figuren med balalajkan. Snart anar man också lökkupolerna. Det figurativa får vara med som hävstång för färgens kraft, men det står inte i centrum. Måleriet bryr sig egentligen inte så mycket om balalajkaspelaren och kupolerna; färgen och formen har förkörsrätt. Yngve Bäck föddes i Vasa år 1904 och dog i Helsingfors år 1990. Han studerade vid Finska Konstföreningens ritskola 1923-1924, Helsingfors universitets ritsal 1923-1925 och ytterligare vid École des Métiers d'Art i Paris 1957-1958. Nästan hela sitt liv bodde han utomlands om vintrarna, först i Frankrike och senare i Spanien. Konstnären debuterade med en utställning på Konstsalongen i Helsingfors år 1928. Bäck var en av sju medlemmar i konstnärsgruppen Prisma. Konstnärerna ställde ut tillsammans och ville främja de konstnärliga uttryck där klara former och en av ljus präglad färgvärld stod i centrum. Gruppen hade också som mål att göra den finländska konsten mer internationell, samt att öka kännedomen om utländsk konst i Finland. Konstnärens eget citat: ”Egentligen tycker jag att man kan måla precis vad som helst, men det måste finnas en poäng i motivet. Mitt motiv ska säga mig någonting i någon form och så målar…

I Emma Helles keramikverk finns det ofta kopplingar till konsthistoria och mytologi, men istället för att blint följa traditionen väljer hon att belysa figurer som blivit försummade i historien. Genom att kombinera kvinnliga former med lerans grovhet skapar hon personliga och expressiva konstverk. Helles skulpturer uttrycker ofta integritet och stolthet och hennes figurer är alltid hjältar i sina egna berättelser. “Porslinmuseets hjältinna” är på många vis en klassisk byst utan armar och ben, men tack vare hur Helle har format materialet har hon skapat ett verk som är allt annat än traditionellt. Trots bristen på armar och ben framstår figuren definitivt inte som hjälplös, och med sin raka hållning och röda läppar utstrålar hjältinnan kvinnlig självsäkerhet. Helle har vävt in många referenser till havet i sitt verk. Likt tatueringar har marinblåa och turkosa havsdjur målats över hjältinnans höfter och mage och där hennes armar borde sitta har istället formen av sjöjungfrur tillfogats. Användningen av sjöjungfrun knyter an till hjältinnans kvinnlighet, eftersom sjöjungfrur ofta symboliserar helighet och frihet hos kvinnor. Intressant är också att nämna att sjöjungfrur, precis som “Porslinmuseets hjältinna”, saknar ben. Runt halsen har hjältinnan en orm och på hennes vänstra axel lutar sig en apa. Både apan och…