Lillstugan

Andy Best & Merja Puustinen, Ondskans blommor, 2022, tyg, metall, luftblåsare. Foto: Ahmed Alalousi. Från vänster till höger: Hilda Hellström, The Pineal Gland, 2020, sten, silikon. Hilda Hellström, Night Visit, 2019, jesmonite. Hilda Hellström, Portal, 2016, stengodslera. Axel Antas, Low lying cloud formation captured, 2005, fotografi, Kiasma. Foto: Ahmed Alalousi.

”Inspirationen till dessa målningar (Polychrome #3 och #4) kom till mig under en vistelse vid konstnärsresidenset Mustarinda i Kajanaland år 2017. Jag spenderande två mörka vintermånader där, november och december. Under mina vandringar i de omgivande skogarna slog det mig att, när jag kopplade bort pannlampan och lät ögonen vänja sig vid det omgivande mörkret, så tycktes absolut svart (liksom absolut vitt) inte existera någonstans i naturen. Istället så dansade ett virrvarr av olika färger framför mina ögon och jag fascinerades av detta fenomen. Mitt måleri har alltid bestått av att undersöka måleriets egna grundförutsättningar, det vill säga yta, färg och fiktivt bildrum. Min strävan att förenkla drevs av en längtan att försöka förtydliga. Att skala bort de element som inte bidrog till att tydliggöra målningarnas inneboende idé. Redan 3 år före min vistelse på Mustarinda hade jag arbetat mig fram till den monokroma, enfärgade ytan, som jag kom att se som en sorts "måleriets nollpunkt" där både dess början och dess slut kom att mötas. Och jag visste efter detta inte hur jag skulle gå till väga för att fortsätta med mitt måleri. Så jag slutade att måla helt enkelt. Istället sysselsatte jag mig med att mestadels arbeta med ljud och…

”Inspirationen till dessa målningar (Polychrome #3 och #4) kom till mig under en vistelse vid konstnärsresidenset Mustarinda i Kajanaland år 2017. Jag spenderande två mörka vintermånader där, november och december. Under mina vandringar i de omgivande skogarna slog det mig att, när jag kopplade bort pannlampan och lät ögonen vänja sig vid det omgivande mörkret, så tycktes absolut svart (liksom absolut vitt) inte existera någonstans i naturen. Istället så dansade ett virrvarr av olika färger framför mina ögon och jag fascinerades av detta fenomen. Mitt måleri har alltid bestått av att undersöka måleriets egna grundförutsättningar, det vill säga yta, färg och fiktivt bildrum. Min strävan att förenkla drevs av en längtan att försöka förtydliga. Att skala bort de element som inte bidrog till att tydliggöra målningarnas inneboende idé. Redan 3 år före min vistelse på Mustarinda hade jag arbetat mig fram till den monokroma, enfärgade ytan, som jag kom att se som en sorts "måleriets nollpunkt" där både dess början och dess slut kom att mötas. Och jag visste efter detta inte hur jag skulle gå till väga för att fortsätta med mitt måleri. Så jag slutade att måla helt enkelt. Istället sysselsatte jag mig med att mestadels arbeta med ljud och…

Målningen Untitled skildrar ett huvud betraktat bakifrån. I målningen försvinner det vi uppfattar som verkligt, det filtreras igenom och blandas med en mer abstrakt värld. Leonor Ruiz Dubrovin konstnärskap grundar sig långt på att sätta samman olika motsatsförhållanden, som exempelvis det representativa och suggestiva eller det verkliga och det fiktiva. En utgångspunkt i Leonor Ruiz Dubrovin konstnärskap är hennes långvariga intresse att avbilda olika identiteter och begrunda upplevelsen av autenticitet och verklighet. I hennes arbete använder hon sig av potentiella psykologiska och metaforiska bilder för att undersöka våra uppfattningar av verkligheten, det undermedvetna, samt för att behandla olika existentiella koncept och dilemman som berör. Hennes målningar görs ofta i serier och bör ses tillsammans. I Pro Artibus samling ingår även målningen Scenario av Leonor Ruiz Dubrovin, inköpt från samma utställning. Denna målning är också en modell för en konstruerad identitet. Verken inleder en sinsemellan dialog som skapar alternativa tankevärldar. Tillsammans representerar dessa två en växelverkan, ett slags pulserande mellan jaget och de andra, mellan jaget och de yttre faktorer som involveras för att skapa känslan av individualitet. Enligt konstnären undersöker och kontrasterar dessa två sidor av måleriet: å ena sidan förmågan att representera någonting i formen av en illusion, å…

Bildkonstsalen i Academill, Åbo Akademi i Vasa Studerande arbetar under kursen Bildkonst som kunskapsområde

Marina Ciglar skrev om verket Tärning-Arpakuutio i Pro Artibus katalog för utställningen Synligt-Osynligt (2008): “Hon placerar betraktaren i en tärning. Ett slumpens verktyg för risk. Är det ett vägskäl? En plats där förberedelser för förändring görs? Kraftansamling sker där. Abstrakta formationer håller passioner i schack. Fyrkanten är statisk, stabil, symmetrisk och trygg. Den sluter hermetiskt runt det högsta antalet punkter. (Är det hopp?) Från dess hörn går brutna diagonaler vars rörelser öppnar vägen över dukens kanter ut i världen. (Är det längtan?) Målningen är ett fysiskt objekt och samtidigt en bild av denna verklighet. (Är det reflexion?) Ytan bär spår av närvaro och fyller den med intensitet. Dess historia blir synlig och det förflutna blir omöjligt att utplåna. Sinnligheten uppfattas genom ett möte i samma rum. Här råder en dämpad ljussituation. Numreringen på en sexsidig tärning är vanligtvis utförd så att summan av två motstående sidor blir sju. Det är lyckans tal. Vi har 1:an i den blinda ryggen. Finns här det oönskade som vi inte kan eller vill se? Är det smärtan som klyver kroppen i skuld, skam, svek, förlust och död? Det är egna och andras förnekade misslyckanden. Smärtan gör oss till offer, aktör och observatör. Förr förde…