Brita Flander har nått framgång för formgivandet av bruksföremål för märken som Marimekko och Artek, men det är för sina abstrakta skulpturer hon har blivit internationellt uppmärksammad. Med glaset som sitt medium använder Flander sig av enkla linjer och harmoniska former för att skapa tidlösa konstverk. Unto Suominen har munblåst glaset till Gömmor 1995/1996. Brita Flander föddes 1957 i Vasa. Hennes verk finns även att se på Designmuseet i Helsingfors och på Finlands glasmuseum i Riihimäki. År 1996 tilldelades hon Torsten och Wanja Söderbergs pris, ofta kallat världens största designpris, för sin formgivning. (Ellenore Wentjärvi, konststuderande)

Målningen Untitled skildrar ett huvud betraktat bakifrån. I målningen försvinner det vi uppfattar som verkligt, det filtreras igenom och blandas med en mer abstrakt värld. Leonor Ruiz Dubrovin konstnärskap grundar sig långt på att sätta samman olika motsatsförhållanden, som exempelvis det representativa och suggestiva eller det verkliga och det fiktiva. En utgångspunkt i Leonor Ruiz Dubrovin konstnärskap är hennes långvariga intresse att avbilda olika identiteter och begrunda upplevelsen av autenticitet och verklighet. I hennes arbete använder hon sig av potentiella psykologiska och metaforiska bilder för att undersöka våra uppfattningar av verkligheten, det undermedvetna, samt för att behandla olika existentiella koncept och dilemman som berör. Hennes målningar görs ofta i serier och bör ses tillsammans. I Pro Artibus samling ingår även målningen Scenario av Leonor Ruiz Dubrovin, inköpt från samma utställning. Denna målning är också en modell för en konstruerad identitet. Verken inleder en sinsemellan dialog som skapar alternativa tankevärldar. Tillsammans representerar dessa två en växelverkan, ett slags pulserande mellan jaget och de andra, mellan jaget och de yttre faktorer som involveras för att skapa känslan av individualitet. Enligt konstnären undersöker och kontrasterar dessa två sidor av måleriet: å ena sidan förmågan att representera någonting i formen av en illusion, å…

Brita Flander har nått framgång för formgivandet av bruksföremål för märken som Marimekko och Artek, men det är för sina abstrakta skulpturer hon har blivit internationellt uppmärksammad. Med glaset som sitt medium använder Flander sig av enkla linjer och harmoniska former för att skapa tidlösa konstverk. Unto Suominen har munblåst glaset till Serafimer 1995/1996. Brita Flander föddes 1957 i Vasa. Hennes verk finns även att se på Designmuseet i Helsingfors och på Finlands glasmuseum i Riihimäki. År 1996 tilldelades hon Torsten och Wanja Söderbergs pris, ofta kallat världens största designpris, för sin formgivning. (Ellenore Wentjärvi, konststuderande)

Detta fotografi är en del av en fotografiserie som bildkonstnären Johanna Lecklin gjorde för utställningen ”Det var en gång, på den här platsen” i Serlachiusmuseet Gustaf i Mänttä 2019. För utställningen använde hon sig av Serlachiusmuseernas arkivmaterial som berör inbördeskriget och fotograferade vyer i Mänttä. Lecklin söker ofta fram berättelser och händelser ur historien med vilkas hjälp man kan berätta också om nutiden. Denna helhet borrar sig ner i en smärtpunkt i Finlands historia och utforskar möjliga följder och spår av händelserna år 1918. Men även om fotografierna är starkt lagda till inbördeskriget och Mänttä kan de också ses som sådana, det vill säga utanför den utställningskontext de var utställda i. Man kan också betona att Lecklin har fotograferat tiden. Lecklin hävdar själv: ”När jag fotograferade, tänkte jag också på minnen, nostalgi och vad som blir kvar år kommande generationer och också på exempelvis Hiroshi Sugimotos biografbilder, som emellertid är svartvita, och Candida Höfers teaterinteriörer.” Johanna Lecklin (f. 1972) bor och arbetar i Helsingfors. Hon studerade vid Bildkonstakademin 1995–1999 och 1999–2003, på medialinjen vid The Slade School of Fine Art i London 1998–1999 samt ställde ut första gången 1996. Lecklin har också studerat konsthistoria, filosofi, film och genusvetenskap vid Helsingfors…

Detta fotografi är en del av en fotografiserie som bildkonstnären Johanna Lecklin gjorde för utställningen ”Det var en gång, på den här platsen” i Serlachiusmuseet Gustaf i Mänttä 2019. För utställningen använde hon sig av Serlachiusmuseernas arkivmaterial som berör inbördeskriget och fotograferade vyer i Mänttä. Lecklin söker ofta fram berättelser och händelser ur historien med vilkas hjälp man kan berätta också om nutiden. Denna helhet borrar sig ner i en smärtpunkt i Finlands historia och utforskar möjliga följder och spår av händelserna år 1918. Men även om fotografierna är starkt lagda till inbördeskriget och Mänttä kan de också ses som sådana, det vill säga utanför den utställningskontext de var utställda i. Man kan också betona att Lecklin har fotograferat tiden. Lecklin hävdar själv: ”När jag fotograferade, tänkte jag också på minnen, nostalgi och vad som blir kvar år kommande generationer och också på exempelvis Hiroshi Sugimotos biografbilder, som emellertid är svartvita, och Candida Höfers teaterinteriörer.” Johanna Lecklin (f. 1972) bor och arbetar i Helsingfors. Hon studerade vid Bildkonstakademin 1995–1999 och 1999–2003, på medialinjen vid The Slade School of Fine Art i London 1998–1999 samt ställde ut första gången 1996. Lecklin har också studerat konsthistoria, filosofi, film och genusvetenskap vid Helsingfors…

Detta fotografi är en del av en fotografiserie som bildkonstnären Johanna Lecklin gjorde för utställningen ”Det var en gång, på den här platsen” i Serlachiusmuseet Gustaf i Mänttä 2019. För utställningen använde hon sig av Serlachiusmuseernas arkivmaterial som berör inbördeskriget och fotograferade vyer i Mänttä. Lecklin söker ofta fram berättelser och händelser ur historien med vilkas hjälp man kan berätta också om nutiden. Denna helhet borrar sig ner i en smärtpunkt i Finlands historia och utforskar möjliga följder och spår av händelserna år 1918. Men även om fotografierna är starkt lagda till inbördeskriget och Mänttä kan de också ses som sådana, det vill säga utanför den utställningskontext de var utställda i. Man kan också betona att Lecklin har fotograferat tiden. Lecklin hävdar själv: ”När jag fotograferade, tänkte jag också på minnen, nostalgi och vad som blir kvar år kommande generationer och också på exempelvis Hiroshi Sugimotos biografbilder, som emellertid är svartvita, och Candida Höfers teaterinteriörer.” Johanna Lecklin (f. 1972) bor och arbetar i Helsingfors. Hon studerade vid Bildkonstakademin 1995–1999 och 1999–2003, på medialinjen vid The Slade School of Fine Art i London 1998–1999 samt ställde ut första gången 1996. Lecklin har också studerat konsthistoria, filosofi, film och genusvetenskap vid Helsingfors…

Man möter först färgerna och det tar en liten stund innan man ser figuren med balalajkan. Snart anar man också lökkupolerna. Det figurativa får vara med som hävstång för färgens kraft, men det står inte i centrum. Måleriet bryr sig egentligen inte så mycket om balalajkaspelaren och kupolerna; färgen och formen har förkörsrätt. Yngve Bäck föddes i Vasa år 1904 och dog i Helsingfors år 1990. Han studerade vid Finska Konstföreningens ritskola 1923-1924, Helsingfors universitets ritsal 1923-1925 och ytterligare vid École des Métiers d'Art i Paris 1957-1958. Nästan hela sitt liv bodde han utomlands om vintrarna, först i Frankrike och senare i Spanien. Konstnären debuterade med en utställning på Konstsalongen i Helsingfors år 1928. Bäck var en av sju medlemmar i konstnärsgruppen Prisma. Konstnärerna ställde ut tillsammans och ville främja de konstnärliga uttryck där klara former och en av ljus präglad färgvärld stod i centrum. Gruppen hade också som mål att göra den finländska konsten mer internationell, samt att öka kännedomen om utländsk konst i Finland. Konstnärens eget citat: ”Egentligen tycker jag att man kan måla precis vad som helst, men det måste finnas en poäng i motivet. Mitt motiv ska säga mig någonting i någon form och så målar…

I sina verk använder sig Ylva Holländer av lekfullhet och humor för att utforska djupare existentiella frågor. I och med att tekniken ofta väljs efter idén har Holländer använt sig av flera olika uttrycksätt under sin karriär; allt från mindre skulpturer till större installationer. I verket “Upplysningsläran” har Holländer kombinerat en porslinfigurin från en loppmarknad med porslinslera för att skapa en mångfacetterad skulptur i kollagestil. Verket ställdes första gången ut i samband med grupputställningen “Salon de Porveaux” i Borgå Konsthall 2016. Utgångspunkten för utställningen var rokokokonsten, vars fenomen konstnärerna fick tolka fritt. I “Upplysningsläran” låter Holländer rokokons lättsamhet och lekfullhet förmedlas genom den tidstypiska porslinspojken och användningen av vitt och glättiga pastellfärger. Denna glättighet kontrasteras med verkets titel som anspelar på den samtida Upplysningen, en filosofisk period som präglades av värdering av sunt förnuft. Detta förmedlas med hjälp av de randiga kulor porslinspojken står på, där ränderna symboliserar upplysningens nya tankar och mängden bollar visar hur tankarna förökar sig. Genom att ställa det estetiskt ytliga inom rokokon mot det filosofiskt intellektuella inom upplysningen skapar Holländer en intressant kontrast och ett djup i verket. Ylva Holländer föddes 1955 i Boden, Sverige och är numera bosatt i Borgå. Hon utexaminerades 1979 från…

\r\n I utställningen Blue Blue ser Emelie Luostarinen på relationen mellan kropp, känslor och omgivning.  Hon har hämtat inspiration från Takotsubo som är den medicinska termen på vad vi brukar kalla Ett brustet hjärta. Luostarinen är en målare som ser förbi duken och nyttjar sig av olika material och former för att i utställningen konstruera ett nätverk av delar som står i dialog med varann. Utställningshelheten Blue Blue är uppbyggd kring en omfamnande rörelse och form som fyller hela gallerirummet.\r\nGenom tiderna hade läkare och forskare sett ett mönster där emotionell stress påverkar hjärtat och kan orsaka hjärtsvikt och hjärtattacker. Men det var först 1990 som japanska forskare med hjälp av kontrastfotografering kunde se fysiologiska förändringar i hjärtat och man gav fenomenet en diagnos som fick namnet Takotsubo. Namnet är hämtat från det japanska fiskeredskapet som används för att fånga bläckfisk. Vid insjuknande i Takotsubo får nämligen den vänstra hjärtkammaren en form som liknar redskapet. Runt om i världen görs det omfattande studier i sjukdomen men den är fortfarande något av ett mysterium. Man har ännu inte klart vad det är för mekanismer som utlöser insjuknandet och samtidigt har man inte heller koll på varför och hur patienter tillfrisknar. Det är den här gåtfullheten kring tillfrisknandet som tilltalar Luostarinen och som hon…

Fyra likadana, men olika stora, figurer sticker upp ur en blå vattenyta. De har vitprickiga röda badmössor på sig och blå simglasögon. Vilka är de och vad gör de där? Varifrån kommer den hysteriska känslan av att de här figurerna inte verkar ha så roligt där i poolen? Att de badar av tvång? Varför ser de alla likadana ut? Carina Granlund ger oss svaret i titeln "Hollywood wives" och spelar på våra föreställningar och stereotyper. Liksom våra förutfattade meningar är dessa baderskor stöpta i en och samma form. Granlund säger själv om verket: "Utgångspunkten är en slags svart humor. Konstverket handlar om kvinnlig skönhetsideal, önskan om att vara unik, men som sist och slutligen resulterar i ett falskt yttre, kroppar som är stöpta i samma form. Namnet "Hollywood wives" kommer från min syn på "Hollywood", en manipulerande nöjesmaskin i många avseenden. Konstverket hör inte till någon serie, men jag har tidigare arbetat och intresserat mig för skönhetsideal och den putsade ytan vi visar upp till omvärlden. Något jag fortfarande arbetar med nu som då! Tekniken... akryl på duk. Jag var influerad av popkonsten både innehålls-och teknikmässigt mer än jag var medveten om på den där tiden, och detta konstverk är…

Axel Antas, Bachman Warbler, 2021, bronsskulptur på tillhörande piedestal. Bildkonstnären Axel Antas fågel i brons representerar en akut hotad fågelart. Bachmanskogssångare är en mycket fåtalig fågel i familjen skogssångare som enbart förekommer i sydöstra USA. En äldre mans hand håller i fågeln. Det är frågan om konstnärens fars hand som Antas har låtit gjuta av på ett traditionellt sätt. Fågeln har Antas låtit skriva ut i 3D. Därefter är både handen och fågeln gjorda i vax och slutligen i brons. Handen som håller fågeln ställdes ut tillsammans med tre andra liknande bronsskulpturer på piedestaler i den internationella grupputställningen Beröring (Coming to our senses) i Helsingfors konsthall hösten 2021. Med fanns också Antas monokroma fotografier av händer. Det fanns en stark koppling mellan händerna i Antas verk och likaså aspekten av att inte vara i ”samma rum” som händerna. Utställningen tog plats under coronaviruspandemin och hade en stark koppling till behovet att röra vid varandra. Överlag för Antas fram en stark längtan att röra vid naturen, samt att vara med och skapa den i sin produktion av konceptuella fotografier, videoverk och skulpturer. Hans verk kan ses som en hyllning till naturens mystik, men vid närmare titt framkommer spår av människan. Axel…

Ett bord. På bordet en snedställd yta – en spegel? – med regndroppar. Uppställningen är skenbart enkel, men vrider varsamt om hjärnan med sitt vänligt absurda påstående. Brandt (f. 1950 i Helsingfors) växte upp i ett konstnärligt hem, hennes far var poeten och bildkonstnären Rabbe Enckell och hennes mor bildkonstnären Aina Erikson-Enckell.Hon gick på Fria Konstskolan på 1970-talet. Hon har blivit karaktäriserad som ett slags Finlands Hilma af Klimt, och hennes arbeten framstår som symbolistiska i sina förskjutna vardagsobservationer. Brandt säger själv om målningen: ”Den hänför sig till genren stilleben, men stillebenets föremål består inte av de sedvanliga påtagliga föremålen. Det är istället en tanke på, eller faktiskt i det här fallet, en längtan efter regn... Man kunde säga att målningen är en lyrisk utsaga kring ett skeende som ännu bara är en möjlighet. Detta är för övrigt ett ständigt återkommande tema i de flesta av mina målningar.”

"I Heidi Lampenius Sea Stories I [...] är havstemat uppenbart. Lampenius verk är uppbyggt av sönderrivna dukar från hennes tidigare målningar. Det består således av många horisonter radade på varandra. Jag ser därmed motivet som uppbyggt av samlade minnen och livserfarenheter, av fragment från en tillvaro som p.g.a. de inre känslolandskapen ser olika ut varje dag. Verket symboliserar för mig en värld i ständig förändring. " (Erica Wulff, samlingsamanuens) Heidi Lampenius (f. 1977) blev färdig MFA 2011 från Bildkonstakademin i Helsingfors. Mellan åren 2017 och 2019 var hon Pro Artibus Snäcksundsstipendiat. Hon har hållit flertalet utställningar bl.a på Helsinki Contemporary och Galleria Huuto. Hennes verk finns i centrala finländska samlingar och 2020 installerades ett offentligt konstverk i Svenska samskolan i Tammerfors, beställt av Pro Artibus.