Hans-Christian Berg, Mind I, 2004, glas och metall Denna hårda, kvicksilverfärgade hjärnskulptur står långt från mjukgrå, fysisk hjärnsubstans. Man brukar säga att ögonen speglar vår själ. Denna ögonlösa hjärnformation speglar friskt sin omgivning och betraktare i sin blankpolerade yta. Betraktaren blir en del av den sedda världen och själen är så att säga en uppblåst hjärna. Skulptören Hans-Christian Berg har gjort en hel serie av liknande hjärnor, som han har ställt ut på rad tillsammans. En del har långa svansar och vissa omsluts av gastkramande händer. I dessa tycks vetenskap förenas med science fiction och fantasi. De ställer frågor kring vad huvudet och hjärnans form kan säga om människors intelligens och förmågor, samt hur människan kopplas till teknologi och effektivitetssträvan idag och vari ligger egentligen det själsliga?  Hans-Christian Berg (f. 1971 i Esbo) är känd för att trigga våra sinnen genom optiska illusioner och arbetar främst med glas, akrylplast och metall. Hans konst utmanar sedvanliga sätt att se och betrakta, med samspelet mellan material och ljus som erbjuder överraskningar och insikter. Berg bor och arbetar i Ingå. Han blev vald till Årets unga konstnär 2007 och 2009 fick han William Thuring-priset. Berg har avlagt examen både vid Bildkonstakademin och vid avdelningen för keramik och glas vid…

Var går gränsen mellan bild och avbild? Synnöve Rabbs verk leder oss in i en spegelsal där bildens ursprung, original och kopia, sammanträffande och uppsåt ställs på ända. Vi kan låta oss svepas med i den flod av bilder som utgör den västerländska traditionen, där allting flyter och allting hör ihop. Rabb säger själv om verken: "När jag för femton år sedan började tillbringa somrarna i en stuga som tillhört min släkt fascinerades jag över hur mycket blomstermönster det fanns inomhus – det blommade samtidigt i överflöd ute i trädgården. Men förstås, trädgårdens sommarprakt är kort. Äppelträden står inte heller varje år helvita i blom. Soffkuddarna kan man däremot lita på. De vissnar inte och faller till marken. De blir inte svåra att urskilja i novembermörkret. De är närapå oföränderliga, något att hålla fast vid när det man älskar hotar försvinna."

Var går gränsen mellan bild och avbild? Synnöve Rabbs verk leder oss in i en spegelsal där bildens ursprung, original och kopia, sammanträffande och uppsåt ställs på ända. Vi kan låta oss svepas med i den flod av bilder som utgör den västerländska traditionen, där allting flyter och allting hör ihop. Rabb säger själv om verken: "När jag för femton år sedan började tillbringa somrarna i en stuga som tillhört min släkt fascinerades jag över hur mycket blomstermönster det fanns inomhus – det blommade samtidigt i överflöd ute i trädgården. Men förstås, trädgårdens sommarprakt är kort. Äppelträden står inte heller varje år helvita i blom. Soffkuddarna kan man däremot lita på. De vissnar inte och faller till marken. De blir inte svåra att urskilja i novembermörkret. De är närapå oföränderliga, något att hålla fast vid när det man älskar hotar försvinna."

Vad har apan nu hittat på? Som en filur lurar den, med ryggen oskyldigt frånvänd, och fnittrar åt kaoset och kalabaliken. Bergvik-Forsander säger själv om verket: "Verket ingick i en serie oljemålningar som hette 'Bing!'. Det konstiga namnet kommer från en dikt av Lukas Moodysson, där en hockeyspelare skjuter pucken i målstolpen och det låter Bing!. Och det är ett 'ögonblick av visshet'. Så alla bilderna i serien är för mig ett sorts ögonblick av visshet, såna där sällsynta sekunder då allt bara stannar eller tiden fryser eller man liksom mitt i allt tycker att man ”inser något (existentiellt viktigt)”. På alla bilder så fanns det en eller ibland två apor, oftast bara som siluetter eller linjeteckningar. Nån sorts bild för vårt primitiva basala jag. Alla målningarna är målade i ett flertal lager, som i sig bildar en historia, men som betraktare av slutresultatet så vet man inte om denna (måleri)historia, utan det är endast ett ögonblick i processen som är synligt." Bergvik-Forsander är utbildad bildkonstnär, konstpedagog och konstvetare. Hon har hållit ett 50-tal separatutställningar och deltagit i en lång rad grupputställningar, främst i Finland men även i Tyskland, Sverige, Danmark, Norge, Österrike och Litauen. Hon har också utfört permanenta…

Alice Kaira är mest känd som naivist, även om hon själv drog sig för att sätta namn på sin stil. Hon hämtade sina motiv från en inre värld där cirkusmiljön och dess personage – gärna clowner och djur – var centrala. I Pro Artibus samlingar finns dock en rad teckningar där en annan sida av Kairas temperament blir synligt. Vi ser tydligt att teckningen här inte endast visar ett träd, utan också berättar om en kroppslighet och en livskraft. Trädet framför oss dansar och virvlar nästan omkull av sin egen inneboende kraft. Alice Kaira (1913 – 2006) utbildades vid Åbo Ritskola och Fria Konstskolan i Helsingfors. Dessutom gick hon som elev hos Otte Sköld i Stockholm och på Académie Colarossi i Paris. Hon höll talrika utställningar både i Finland och utomlands. Under sin karriär erhöll Kaira Statens konstpris och Pro Finlandia-medaljen.

Ett bord. På bordet en snedställd yta – en spegel? – med regndroppar. Uppställningen är skenbart enkel, men vrider varsamt om hjärnan med sitt vänligt absurda påstående. Brandt (f. 1950 i Helsingfors) växte upp i ett konstnärligt hem, hennes far var poeten och bildkonstnären Rabbe Enckell och hennes mor bildkonstnären Aina Erikson-Enckell.Hon gick på Fria Konstskolan på 1970-talet. Hon har blivit karaktäriserad som ett slags Finlands Hilma af Klimt, och hennes arbeten framstår som symbolistiska i sina förskjutna vardagsobservationer. Brandt säger själv om målningen: ”Den hänför sig till genren stilleben, men stillebenets föremål består inte av de sedvanliga påtagliga föremålen. Det är istället en tanke på, eller faktiskt i det här fallet, en längtan efter regn... Man kunde säga att målningen är en lyrisk utsaga kring ett skeende som ännu bara är en möjlighet. Detta är för övrigt ett ständigt återkommande tema i de flesta av mina målningar.”

Tor Arnes målningar balanserar ofta på gränslinjen mellan det figurativa och det abstrakta. Även om det sällan går att utläsa ett klart motiv leker ofta idén av ett landskap någonstans bland färgsvallen. Så också i Målning 2002–2004, med det blåa färgvalet som för tankarna till vattendrag. De gula fälten blir som ljus som speglas i vattnet medan de horisontella linjerna framstår som vågor på ytan. I Tor Arnes konst är det ändå inte motivet, eller bristen på det, som är huvudsaken. Istället är det användningen av ljus och färg som drar fokus till sig. Genom att måla tunna, nästan genomskinliga, lager oljefärg ovanpå varandra skapar Arne en bruten färgvärld där ljus och kulör skiner genom lagren och frambringar djup i målningen. Mycket av skönheten i Arnes måleri är just det polära; det abstrakta kontra det figurativa och det transparenta kontra det opaka. Tor Arne (f. Söderblom), föddes 1934 i Åbo. Han har varit aktiv som målare sedan det tidiga 1960-talet och har trots sin mediaskygghet deltagit i många utställningar, både i Finland och utomlands. 2019 tilldelades Arne Pro Finlandia-medaljen för sitt konstnärliga arbete. (Ellenore Wentjärvi, konststuderande)

”Med Konvalescenten nickar jag mot Helene Schjerfbecks verk med samma namn. Karaktären i målningen föreställer min partner som var i behov av en konvalescensperiod efter att hon utexaminerats. Istället för en kopp te håller hon i en Playstation -kontroller och försöker distrahera sig från utmattningen genom att spela. Kakelugnen reflekterar suddigt (och oigenkännbart) ett regnigt landskap från spelet Red Dead Redemption 2. Bredvid soffan står ett litet citronträd och en keramisk skulptur (som jag själv gjort) som håller ett ljus som släckts för att illustrera hur behovet att prestera också satts på paus.” Konstnärens verk är som gåtfulla resor in i konsthistorien, från vilken han hämtar idéer till verk som innehåller samtida karaktärer. Målningarna Snäcklyssnaren och Konvalescenten är bra exempel på den mystiska föreningen mellan tradition och nutid. Joel Slotte (f. 1987 Karleby) är en bildkonstnär som bor och arbetar i Helsingfors. Han studerade först i Nordiska konstskolan 2007-2009 och sedan i Bildkonstakademin. Därifrån utexaminerades han år 2016. Slotte är en mångsidig konstnär som målar, tecknar och gör keramik. Hans verk finns bland annat i Kiasmas, Pro Artibus och HAM:s samlingar. Joel Slotte valdes till Årets unga konstnär 2021.

https://soundcloud.com/user-200520634/prappla