Under Pro Artibus jubileumsår 2015 delades Rosenströms utställning upp på två utrymmen: Sinne I Helsingfors och Galleri Elverket i Ekenäs. De två delarna, som gick vid namn "Den ena" och "Den andra", utgjorde tillsammans utställningen "Ett kluvet hus". På Sinne byggdes en spegelvänd kopia av delar av Galleri Elverket upp. Hans Rosenström (f. 1978 i Lojo) blev magister i bildkonst från Bildkonstakademin år 2007. Rosenström är en mångsidig konstnär som främst är känd för sina installationer där ljud och berättelser skapar imponerande upplevelser. Konstnärens verk har visats bland annat i Moderna Museet i Stockholm och i Palais de Tokyo i Paris. Förutom i Pro Artibus samling, finns hans verk också i Kiasmas, Amos Rex och Esbo moderna konstmuseums samlingar. Rosenström fick Finska Konstföreningens Dukatpris år 2011 och William Thuring-priset år 2016. Rosenström är för närvarande bosatt i Stockholm.

Under Pro Artibus jubileumsår 2015 delades Rosenströms utställning upp på två utrymmen: Sinne I Helsingfors och Galleri Elverket i Ekenäs. De två delarna, som gick vid namn "Den ena" och "Den andra", utgjorde tillsammans utställningen "Ett kluvet hus". På Sinne byggdes en spegelvänd kopia av delar av Galleri Elverket upp. Hans Rosenström (f. 1978 i Lojo) blev magister i bildkonst från Bildkonstakademin år 2007. Rosenström är en mångsidig konstnär som främst är känd för sina installationer där ljud och berättelser skapar imponerande upplevelser. Konstnärens verk har visats bland annat i Moderna Museet i Stockholm och i Palais de Tokyo i Paris. Förutom i Pro Artibus samling, finns hans verk också i Kiasmas, Amos Rex och Esbo moderna konstmuseums samlingar. Rosenström fick Finska Konstföreningens Dukatpris år 2011 och William Thuring-priset år 2016. Rosenström är för närvarande bosatt i Stockholm.

Det är inte bara det, att hon inte ser något, med den kraftiga ögonbindeln. Inte heller vi får se henne. Hon som gjort sig så pyntad och fin med förväntningarnas läppstift, den festrosa klänningen och örhänge som klirrar. Eller har hon kontakt med krafter som inte vanligtvis syns? Hon är klädd för en annan fest, bland upphöjda sällskap i varmt ljus. Att vända blicken inåt. Marika Holm säger om målningen: "Madonna 2 är målad 2002 precis efter att jag flyttat till Villa Snäcksund, Pro Artibus stipendiebostad i Ekenäs. Måleristilen är inte den mest typiska för mig, som kanske mer är känd att använda mycket färg, lager på lager, ytor med flertalet genomsläppande kulörer på. I Madonna 2 målar jag med större penslar och mer enhetliga former. Färgerna är också ljusa. Madonna 2 och målningarna precis innan och efter är inspirerade av andliga arketyper och reliker från olika religioner." Marika Holm är utexaminerad från Svenska Yrkeshögskolan i Nykarleby (nuvarande Novia) 1995 och arbetade i sitt konstnärskap under åren 1995-2007 mest med måleri.Under åren 2010-2020 låg tyngdpunkten främst på relationella konstprojekt inom samhällets olika institutioner. Kärnan i Holms konstnärskap finns dock i måleriet med stark påverkan av den tyska expressionismen.

I serien The Most Intimate Hideaways, påverkar Rodas exponeringsprocessen genom en våldshandling, som att upprepade gånger slå till kameran eller sparka på stativet, för att rekonstruera sinnestillstånd som hjälplöshet, ensamhet och utsatthet. ”I själva verket rekonstruerar jag sinnestillstånd under en våldsam parrelation jag erfor i mitt förflutna. Fotografierna beskriver de imaginära gömställen jag i tanken flydde till. De visar mina barndomsplatser, trygga ställen för mig.” De tre bilderna i serien The Most Intimate Hideaways är samtidigt både fascinerande och hotande. De är poetiska och öppna konstverk som kan nås på många sätt. Patricia Rodas (f. 1972) är en österbottnisk fotokonstnär som arbetar pågående med fotoprojekt relaterat till temat våld i hemmet. Mediet som används i hennes konstnärliga praktik är analog storformatskamera. Genom sina bilder återskapar hon olika scenarier relaterade till sin personliga upplevelse och trauman hos personer som blivit utsatta som offer för våld i hemmet.

I serien The Most Intimate Hideaways, påverkar Rodas exponeringsprocessen genom en våldshandling, som att upprepade gånger slå till kameran eller sparka på stativet, för att rekonstruera sinnestillstånd som hjälplöshet, ensamhet och utsatthet. ”I själva verket rekonstruerar jag sinnestillstånd under en våldsam parrelation jag erfor i mitt förflutna. Fotografierna beskriver de imaginära gömställen jag i tanken flydde till. De visar mina barndomsplatser, trygga ställen för mig.” De tre bilderna i serien The Most Intimate Hideaways är samtidigt både fascinerande och hotande. De är poetiska och öppna konstverk som kan nås på många sätt. Patricia Rodas (f. 1972) är en österbottnisk fotokonstnär som arbetar pågående med fotoprojekt relaterat till temat våld i hemmet. Mediet som används i hennes konstnärliga praktik är analog storformatskamera. Genom sina bilder återskapar hon olika scenarier relaterade till sin personliga upplevelse och trauman hos personer som blivit utsatta som offer för våld i hemmet.

I serien The Most Intimate Hideaways, påverkar Rodas exponeringsprocessen genom en våldshandling, som att upprepade gånger slå till kameran eller sparka på stativet, för att rekonstruera sinnestillstånd som hjälplöshet, ensamhet och utsatthet. ”I själva verket rekonstruerar jag sinnestillstånd under en våldsam parrelation jag erfor i mitt förflutna. Fotografierna beskriver de imaginära gömställen jag i tanken flydde till. De visar mina barndomsplatser, trygga ställen för mig.” De tre bilderna i serien The Most Intimate Hideaways är samtidigt både fascinerande och hotande. De är poetiska och öppna konstverk som kan nås på många sätt. Patricia Rodas (f. 1972) är en österbottnisk fotokonstnär som arbetar pågående med fotoprojekt relaterat till temat våld i hemmet. Mediet som används i hennes konstnärliga praktik är analog storformatskamera. Genom sina bilder återskapar hon olika scenarier relaterade till sin personliga upplevelse och trauman hos personer som blivit utsatta som offer för våld i hemmet.

Gösta Diehl var känd för sin mångsidighet. Konstnären använde sig först av den nya saklighetens och senare av kubismens bildspråk. Gösta Diehl föddes 5.3.1899 i Viborg. Hans far, fotograf Fredrik Diehl, dog när Gösta var endast 5 år gammal. Modern Maria hamnade därmed i ekonomisk knipa då hon ensam skulle försörja deras fyra söner. Barnen bodde med sin mor i en liten etta med kök, men trots familjens dåliga ekonomi fick Gösta gå i skola och han blev student 1917. Han flyttade till Helsingfors för att studera vid Konstuniversitets Bildkonstakademi under ledning av Albert Gebhard. 1922 flyttade Gösta till Paris och fick möjlighet att studera vid stadens fria konstskola. Småningom lyckades han få sina arbeten utställda på gallerier i Paris och etablera sig som konstnär. Hans första separatutställning i Finland visades på Stenmans konstsalong i Helsingfors år 1926. Då Gösta Diehl flyttade tillbaka till Helsingfors år 1935, hyrde han Albert Edelfets tidigare ateljé på sjunde våningen i ett gårdshus i Kronohagen. År 1937 gifte sig Gösta Diehl med Hulda Ramsay. De fick tre barn och bodde kvar i ateljén i Kronohagen i närmare 20 år. Lägenheten var spartansk och familjen var tvungen att klara sig utan eget kök och badrum.…

Paula Blåfield är en av våra ledande keramikkonstnärer. Med leran som sitt huvudsakliga material tillfogar Blåfield ofta symbolik samt spår av mystik i sina verk. Under tidigt 2000-tal, innan Blåfield blev känd för de motiv hon arbetar med idag, var huset ett återkommande motiv i hennes skapande. I “Välfärdens hus” kombinerar Blåfield lera med text. På ena sidan pryds skulpturen med texten ”the house of wealth” medan den andra sidan märks med orden ”things will never be the same again”. Längs med husväggen slickar sig lågor. Huset saknar även dörrar och fönster. Välfärdens hus i står i lågor, och vem som än befinner sig inuti har ingen chans att ta sig ut. “Välfärdens hus” skapades vid millennieskiftet, och inger därmed en förvarning om vad framtiden kan bringa. Texten ”things will never be the same again” kan utläsas som både hotfull och hoppfull. Kommer branden i “Välfärdens hus” leda till slutet på välgång och lycka för mänskligheten, eller är det istället girighet och materialism som Blåfield figurativt satt eld på? Oavsett utstrålar verket att en era har kommit till ett slut och att saker aldrig kommer bli som förut, något som ger verket en sentimental stämning. Paula Blåfield föddes 1960 i…

En evig veneziad; en fest med lyktor i den mörka, varma augustinatten. Vattnet kluckar vid stranden och längs kusten brinner eldarna. Fyrverkeriet och de sprakande ljusen följer med oss in i hösten, ända fram till jul. Irina Pått (f.1944) är ljusdesigner och papperskonstnär, inspirerad bland annat av japanskt formspråk. Pått är utbildad bildkonstlärare och även konstmagister (1990) från Konstindustriella högskolan. Sedan slutet av 1990-talet har hon egen firma, Lumidesign. Hon har deltagit i en lång rad utställningar - både inhemska och utomlands, färdigställt ljusverk för offentliga utrymmen och planerat ljussättning för större projekt. Hennes arbeten finns i flertalet samlingar och hon har erhållit priser och utmärkelser för sin ljusdesign och för sina verk med papper och ljus.

I installationen In Good Faith konfronteras vi med Rosenströms intresse för mänskliga möten och frågor kring tillvaron och människans relation till omvärlden. På väggen hänger ett inramat svartvitt fotografi som visar det Italienska Kulturinstitutets scen i Stockholm. Den scen där Pasolinis sista offentliga poesiläsning ägde rum i oktober 1975. Bredvid fotografiet står en högtalare ihopkopplad med en mikrofon. Ur högtalaren ljuder upprepade gånger FN:s deklaration för de mänskliga rättigheterna från 1948, samtidigt som uppläsningen spelas in. Den nya inspelningen lagras på den gamla. Rummets ekon och betraktarens närvaro maler ner, sakta men säkert, de en gång så omsorgsfullt avvägda orden. Hans Rosenström (f. 1978 i Lojo) blev magister i bildkonst från Bildkonstakademin år 2007. Rosenström är en mångsidig konstnär som främst är känd för sina installationer där ljud och berättelser skapar imponerande upplevelser. Konstnärens verk har visats bland annat i Moderna Museet i Stockholm och i Palais de Tokyo i Paris. Förutom i Pro Artibus samling, finns hans verk också i Kiasmas, Amos Rex och Esbo moderna konstmuseums samlingar. Rosenström fick Finska Konstföreningens Dukatpris år 2011 och William Thuring-priset år 2016. Rosenström är för närvarande bosatt i Stockholm.

Naturens inslag i form av buskar, träd och kullar är böljande medan de arkitektoniska elementen är strikt geometriska. Överlag är Ekelunds målningar koloristiskt nedtonade. Betraktaren bjuds på harmoni i färgerna och formerna. Ljuset och den disciplinerade arkitektoniska strukturen är karakteristiska för Ekelund. Kompositionerna bestående av vågräta och lodräta linjer och ytor, ger tillsammans med de ljusa, varma färgerna Ekelunds konst ett dämpat och nästan melankoliskt uttryck. Inga människor förekommer i målningarna. Intresset för arkitekur var gemensamt med brodern, arkitekt Hilding Ekelund medan Cezannes landskapsmålningar från 1880-talet, däribland målningsserien Montagne Sainte-Victoire, uppenbarligen har haft ett stort inflytande på Ekelunds måleri. Men i motsats till sin förebild Cézanne målade alltså Ekelund också urbana miljöer.