Samarbetet mellan Sinne och Centret för finländsk mediakonst AV-arkki inleddes våren 2020 med en utställning som fokuserade på videokonst. Sommaren 2022 ordnas Videoveckorna för andra gången.

Videoveckorna pågår 14.6-21.8.2022 i Sinne, då videoinstallationerna byts ut varannan vecka. Verken valdes bland bidragen i en öppen ansökan som riktades till AV-arkki:s medlemmar och valen gjordes av Stiftelsen Pro Artibus curatorer Markus Åström och Camilla Granbacka.

Under Videoveckorna visas följande verk:

14.6–26.6 Matti Harju: Born to Feel
28.6–10.7 Eeva-Mari Haikala: Lucky’s Dance
12.7–24.7 Jade Kallio: Dissortion
26.7–7.8 Henna-Riikka Halonen: Tissue (The State of your Skin)
9.8–21.8 Jan Ijäs: House of the Most Wickedest Man in the World

14.6–26.6

Matti Harju
Born to Feel
2021
5 min 43 sek

Born to Feel är ett koncentrerat collage baserat på bild- och ljudmaterial från diverse ofärdiga projekt samt överskott från tidigare verk. Harju har gått igenom gamla hårdskivor, anteckningar, lösryckta fragment och bokmärken från internet och samlat ihop material till en poetisk helhet. Harjus avsikt var att se på tidigare ansedda fel, opassande element och misslyckanden och ge dem ett nytt meningsfullt sammanhang där de kan komma till rätta. I Born to Feel har Harju använt skriven text som ingång och framför allt med fokus på undertext och gjort den till ett bärande element som binder ihop helheten. Filmen har en protagonist som närvarar i form av en undertext; en berättarröst som inte finns i ljudspåret men som ändå kan läsas i filmen. Den här typen av tyst berättare ser man sällan i film men var tidigare vanligt i RPG-spel på konsol eller dator. Texten är dessutom stympad i marginalerna vilket är ett resultat av att Harju nyttjat sig av Pan and Scan, en metod som tidigare användes för att beskära bredfilmsformat till rörTVns proportioner 4:3. Något som för tankarna tillbaka till VHS formatet och den TV och filmtradition man hade ännu för 30 år sedan.

Texten baserar sig på en drogupplevelse och är delvis autobiografisk men blandad med fiktion. Harju har inspirerats av trip-loggar, dvs. kronologisk beskrivningar av händelser och upplevelser vid intag av rusningsmedel. Harju är intresserad av det språk som formas när man försöker beskriva upplevelser och erfarenheter som är utanför språket och sinnenas logik. Born to Feel bygger vidare på detta och öppnar en lucka där vi kan se att det även i inrutade mönster och föreställningar finns nya insikter och potential att hämta.

Matti Harju (f. 1978) bor och arbetar i Kouvola. Han är utexaminerad MFA från Bildkonstakademin i Helsingfors 2021. Han har gjort ett tiotal filmer som visat internationellt på festivaler och i gallerier. Bland annat locarno Film Festival, Sinne, Rotterdam International Film Festival, BFI London Film Festival, AFI Fest Los Angeles, Kurzfilmtage Oberhausen, Forum des Images, Torino Film Festival, Clermont-Ferrand International Short Film Festival, Tabakalera International Contemporary Culture Centre och Edinburgh International Film Festival.

28.6–10.7

Eeva-Mari Haikala
Lucky´s Dance
2022
13 min 13 sek

Filmen hämtar sin inspiration från en scen ur pjäsen I väntan på Godot skriven av Samuel Beckett där karaktären Lucky framför en dans. I manuskriptet, som i övrigt är detaljerat med scenanvisningar och dialog, framgår inte hur skådespelaren skall framföra dansen. Haikala är i sitt konstnärliga arbete intresserad av text, speciellt av den här typen av partier som är öppna för tolkning, eller detaljer i marginalen eller inom parentes. I Lucky’s Dance är det två karaktärer som dansar framför kameran. Haikala har bjudit in en professionell dansare, Meri Pajunpää, som gör korta dansimprovisationer. Haikala själv är den andra karaktären som studerar och memorerar dessa improvisationer varefter hon sedan repeterar dem från minnet. Verket avslutas med material där båda dansarna imiterar träd i rörelse. Verket är en studie i förhållandet mellan två olika kroppar, relationen mellan skriven text och visuellt material. Samtidigt är det ett arbete som ser på minnet och tidens gång och belyser frågor om friheten i konstnärlig tolkning samt dess gränser. Filmen är i huvudsak inspelad med digital kamera men det finns också korta partier som är inspelade på smalfilm (8mm). I filmens ljudspår öppnar Haikala själv upp och berättar om de delar och faktorer som påverkat och inspirerat till verkets tillkomst.

Eeva-Mari Haikala (f. 1974) bor och arbetar i Helsingfors samt i Flandern, Belgien. Hon arbetar med film, performance och fotografi. Individualitet, minnen, kroppslighet och humor är ämnen och element som återkommer och tematiseras i hennes konst. Hon utexaminerades som bilkonstmagister från Konstindustriella högskolan i Helsingfors 2004. 2009 tog hon magistersexamen i konsthistoria från Helsingfors universitet. 2016 avlade hon doktorsexamen i bildkonst, practice as research, från Roehampton University Drama, Theatre, Performance studies, London, Storbritannien. Hon har gjort separatutsällningar och medverkat i grupputställningar visningar och festivaler, bland annat Seoul International ALT Cinema&Media Festival, Seoul, (Sydkorea). Hippolyte Korjaamo, Helsinfors, V/MSP Gallery, Bryssel, (Belgien), WIELS Project Room, Bryssel, (Belgien), Konsthallen, Helsingfors, Muu, Helsinfors. Kiasma Teatern, Helsingfors. Haikala arbetar med ett treårigt stipendium från Suomen Kulttuurirahasto.

12.7–24.7

Jade Kallio
Dissortion
2021
10 min 55 sek

Verkligheten glider iväg, medvetenheten om den egna kroppen och jaget upphör, även känslor och tankar blir främmande för en själv. Dissociation är ett återkommande element i film, framförallt i skräckfilmer. Men det anses också att filmupplevelsen i sig bygger på att framkalla en slags positiv dissociation hos betraktaren.

Filmen Dissortion är konstruerad kring detta koncept och titeln är en kombination av orden dissociation och distortion (sv. förvrängning ). Filmen rör sig i det område som ligger någonstans mellan verklighet och förvirring. Kallio placerar två karaktärer som på ett emotionellt plan är förbundna till varann i en serie tids- och platsförskjutningar. Med kostymer, scenografi, ljussättning och kompositioner uppstår direkta kopplingar till scenkonst men också till porträttmåleri. Kallio tar fasta på barocken eftersom det var en epok där verkligheten tematiserades. I konsten arbetade man med dynamiska kompositioner och rörelse i motivet med syftet att återge en verkligare verklighet, perspektivet användes flitigt likaså reflektioner i glas och spegelytor. Filmen Dissortion är också den i konstant rörelse men här handlar det istället om att åstadkomma något ogripbart. Kallio skapar en verklighet som drar sig undan och luckras upp. Det handlar istället om saknaden och längtan efter något pålitligt, något som återkommer och känns stabilt. Vad finns det att hämta för trygghet och värme i en värld som känns onaturlig?

Skådespelare: Riikka Anttonen och Elina Nissinen
Kamera, regi, manus och redigering: Jade Kallio
Dubbning: Maija Fox
Ljuddesign: Jade Kallio och Elias Riipinen
Ljudmix: Elias Riipinen
Musik: Antti Jussila och Elias Riipinen
Dikt: “How sweet i roam’d from field to field”, William Blake (Poetical Sketches, 1783)
Konstverk: Kappa med huva: Reija Meriläinen och Jaakko Pallasvuo

Jade Kallio (f. 1978) är en konstnär och filmmakare som arbetar i olika tekniker som t.ex. experimentell film, performance och installationer. Gemensamt för de arbeten som Kallio gör själv eller kollektivt är att de nyttjar sig av dokumentär och spekulativ fiktion samt att de rör sig på gränsen mellan fantasi och vardag. Kallios arbete har visats på festivaler och institutioner som t.ex. European Media Art Festival (2019, 2017), Beursschouwburg Art Center Brussels (2019), Kunsthalle Osnabrueck (2019), International Film Festival Rotterdam (2019, 2017), CCA derry (2016), HAM galleriet (2017), Turku Art Museum (2017) och Sinne (2017).

26.7–7.8

Henna-Riikka Halonen
Vävnad (Hudens scen)
Animerad film
2022
10 min 17 sek

Henna-Riikka Halonens installation Vävnad (Hudens scen) intar spekulativt en position som motsätter sig optimerade representationer av kroppen och de krav på hög prestationsförmåga samt tekniska förbättringar som ställs på levande och icke-levande entiteter. Huden uppfattas ofta som en orubblig gräns, men då människokroppar, ekonomier, medier och teknologier blir allt mer sammanflätade, blir också de fysiska gränserna mer porösa. I den animerade filmen leder en serie av långa tagningar oss från en fiktiv protesfabrik, via näsborren, huden och vävnaden till nervsystemet och cellen. Den tredimensionella modellen av en modifierad djurcell blir en främmande värld, bebodd av olika sorters levande och icke-levande organismer. Vi får ta del av kroppen som en självförsörjande och porös, biologisk och teknologisk organism uppdelad i flera arter, men också som en konfliktfylld plats.

Text: Henna-Riikka Halonen
Berättarröst: Outi Condit
Animering: Vilja Achté
Klippning: Vilja Achté och Henna-Riikka Halonen
Ljuddesign: Lauri Achté
Inspelning och ljudeditering: Otto Wahlgren
Språkgranskning: Flis Holland
Klippningskonsultation: Milla-Kariina Oja

Verket hänvisar bl.a. till följande litterära källor: Ursula Le Guin: Being Taken for Granite, Donna Haraway: The Companion Species Manifesto: Dogs, People, and Significant Otherness och Nikolai Gogol: Näsan.

Henna-Riikka Halonen (f. 1975) är en bildkonstnär som bor och arbetar i Helsingfors. Hon avlade magisterexamen i bildkonst vid Goldsmiths’ College i London 2006 och doktorerade vid Bildkonstakademn i Helsingfors år 2020. I sin konst använder Halonen ett brett urval av historiska och kulturella referenser inklusive avantgarde-teater, spekulativ fiktion och film.

Hennes senaste projekt och forskning handlar om hur relationer och rum är betingade av teknisk, ekologisk och politisk utveckling och ofta initieras av ett fysiskt möte med ett specifikt sammanhang eller en plats. Genom att koncentrera sig på olika sammanhang och deras nuvarande eller tidigare invånare, utvecklar hon världar inom världar eller system inom system som undergräver uppfattningar, system och myter, och försöker hitta former av motstånd med hjälp av en plats materialitet och fiktioner som katalysatorer.

I samarbete med andra har hon producerat flera omfattande videoprojekt och beställningsverk i Storbritannien, Israel, Irland, Frankrike, Sverige och Finland. Hon har också visat sina verk på internationella utställningar och festivaler som till exempel Sydneybiennalen (Australien), Emma (Esbo, Finland), Galleri Titanik (Åbo, Finland), Hayward Gallery (London, UK), Lilith Performance Studio i Malmö (Sverige), IFFR Rotterdam (Nederländerna), Eyebeam Art + Technology Center i New York (USA), Grimmmuseum, samt Transmediale i Berlin (Tyskland).

9.8–21.8

Jan Ijäs
House of the Wickedest Man in the World
2022
20 min

Skådeplatsen i Ijäs senaste dokumentära verk är den lilla staden Cefalú i Sicilien och mer bestämt huset Abbey of Thelema. Under perioden 1920-23 var huset ett hem för den kontroversiella karaktären och ockultisten Aleister Crowley (1875-1947) och hans följare. Det ryktades att det i huset pågick ljusskygg verksamhet, såsom ritualer i vilka det ingick sex och droger samt att där även skedde suspekta dödsfall. Detta kom till ett slut 1923 genom att Mussolini körde ut gruppen från Sicilien och Italien.

Ijäs projekt tar avstamp i det arbete som regissören Kenneth Anger och sexforskaren Alfred Kinsey påbörjat på femtiotalet. Anger och Kinsey var intresserade av sexmagin och ockultismen som ägde rum där samt av de fresker som Crowley hade målat runtom i huset. Angers avsikt var att göra en film om Abbey of Thelema men enligt regissörens egen utsago försvann sedan det färdiga materialet vid framkallningsprocessen i England. Ijäs närmar sig platsen från en lite annan vinkling. Filmen är ett resultat av en flerårig arbetsprocess där Ijäs studerat Crowleys förehavanden under perioden i Cefalú. Ijäs har efter ihärdigt sökande funnit dagböcker från denna tid, inte bara Crowleys egna texter utan också från de han levde med, bland annat älskarinnor och elever. Till en av husreglerna i Thelema Abbey hörde nämligen att man förde en egen dagbok. Materialet ger en insyn i deras vardag och beskriver rutiner som matlagning, städning och barnskötsel. Ljudspåret i filmen utgörs av två berättarröster som läser utdrag ur dessa dagböcker. Detta ger en lite annan bild av det shockerande och sensationssökande karaktär Crowley själv skapat för offentligheten. Bildmaterialet är filmat med en fjäderdriven Bolex på 16mm film och bygger på platsen och dess atmosfär. De första inspelningarna för filmen gjordes redan 2014 och då fanns ännu lite av Crowleys fresker kvar på väggarna. Numera är allt det borta. Filmen har premiär på Sinne den 9.8.

Jan Ijäs (f. 1975) är en regissör, manusförfattare och producent som bor och arbetar i Helsingfors. Han studerade på Konstindustriella högskolans linje för regi av dokumentär film. Hans filmer rör sig mellan avantgarde-film, experimentell mediakonst och dokumentär film. Han behandlar ofta svåra sociala frågor. Hans filmer har visat internationellt på över tvåhundra olika festivaler och utställningsrum. Han har vunnit ett flertal olika priser bland annat Risto Jarva priset på Tammerfors filmfestival 2011 och Amnestypriset på filmfestivalen IndieLisboa 2018. Ijäs arbetar nu med ett 5årigt arbetsstipendium.