Stiftelsens samling är rätt gammal och ändå överraskande obekant för allmänheten. Samlingsverksamheten inleddes år 1957 på Svenska kulturfondens initiativ. Från början har en stor del av verken varit deponerade i olika allmännyttiga samfund på svensk- och tvåspråkiga områden i Finland. Samlingen är något av en offentlig hemlighet, och dess verk finns på de mest oväntade ställen. Endast den lilla skylten bredvid verket avslöjar att det tillhör Pro Artibus samling.
På utställningen visas endast en del av de verk som under åren 2013-2019 köpts eller producerats till samlingen. Verken vittnar om samtidskonstens mångsidighet och att konstnärerna arbetar med både traditionella metoder och nya medier. När betraktaren bekantar sig med urvalet visar det sig också hur smidig och fördomsfri en förhållandevis liten aktör på konstfältet kan vara när det gäller inköp av verk.
Till utställningen har valts verk som är hemlighetsfulla eller som behandlar saker man tiger om eller döljer. Verken kan till exempel kommentera växelverkan mellan det privata och offentliga, eller behandla det som händer under det privata mötet mellan betraktare och verk. I pandemins tider, när det sociala livet är begränsat, är det personliga i konsten och stunden tillsammans med konstverket synnerligen viktiga saker.
Valen av verk avspeglar stiftelsens samlingspolitik som går ut på att samla huvudsakligen finlandssvenska konstnärers verk och samtidskonst som har att göra med finlandssvenskhet. Verken berättar om hur mångsidig samtidskonsten är både visuellt och när det gäller ämnesval. Samlade hemligheter presenterar konstverk vars deponering är utmanande av tekniska skäl eller för att verket är särskilt känsligt. Till exempel textilkonst och verk som är gjorda av andra ljuskänsliga material kan bara visas i begränsad utsträckning, och då kan inte den normala deponeringstiden på 10 år förverkligas.
Utställningen berättar om hur det privata kommer till uttryck i konsten. Personhistoriska händelser, minnen, inre upplevelser, bruk av den egna rösten eller personen, porträtt, familjehistoria eller användning av närstående som modell är olika sätt att göra det privata till en del av konstverk som visas upp offentligt. Det privatas politiska sidor åskådliggörs och konstnärerna visar sig vara delaktiga i samtidens diskurser. Förutom privata upplevelser kommenterar deras verk således också samhället. Konsten exponerar mänsklighetens mångdimensionella kärna och allehanda centrala frågor för sin publik.
Förra gången samlingen presenterades i större utsträckning var sommaren 2008, då utställningen Synligt – Osynligt ordnades. På utställningen Samlade hemligheter visas verk av följande konstnärer: Kenneth Bamberg, Saara Ekström, Carolus Enckell, Beryl Furman, Karin Hellman, Johanna Lecklin, Stefan Otto, Patricia Rodas, Hans Rosenström, Joel Slotte, Magnus Strandberg och Eva Törnwall-Collin.
FD Juha-Heikki Tihinen
Konstnärer
Kenneth Bamberg (f. 1981 i Mariehamn) blev konstmagister från Aalto-universitetets högskola för konst, design och arkitektur år 2011. Som konstnär debuterade han år 2007. Bamberg arbetar mest med fotografi, men gör också videon. Verken behandlar ofta maskulinitet och dess definitioner. Han har bland annat avbildat bastubadare, turkiska oljebrottare och utombordsmotorer. För tillfället gör Bamberg konstnärlig forskning om män som utsatts för våld i relationen. Projektet finansieras av Kone-stiftelsen. I Animating a Doll förenas konstnärens residensvistelse i Rom med hans ungdomsintresse för skräckfilm.
Saara Ekström (f. 1965 i Åbo) utexaminerades från Åbo ritskola år 1986 och debuterade samtidigt som konstnär. I början av sin karriär arbetade hon mest med måleri och konstgrafik, men har senare övergått till fotografi och rörlig bild. Ekström har haft tiotals separatutställningar och visat sina verk runtom i världen. Hon har också gjort fem offentliga verk. Den flerfaldigt prisbelönta konstnären fick bland annat AVEK-priset för sin mediekonst år 2018. Ekströms verk finns i finländska, svenska och amerikanska samlingar. På den här utställningen visas ett dubbelporträtt (2014) av Björn Teir och Wivan Nygård-Fagerudd. Videoverket är ett utmärkt exempel på hur Saara Ekström kommenterar och förnyar de traditionella konstarterna.
Carolus Enckell (1945-2017) var en finländsk bildkonstnär som studerade i Fria Konstskolan 1966-1969, där han även var rektor 1988-1995. Han undervisade också i flera nordiska konstskolor. 1984-1990 var han chefredaktör för tidskriften Taide. Hans verk finns i nordiska och alla betydande inhemska museisamlingar. Konstnären belönades bland annat med Pro Finlandia-medaljen och fick andra pris i Carnegie Art Award år 2001. Enckell gjorde 11 offentliga verk. Det sista, som finns i Kvarteret Victoria på Busholmen, förverkligades tillsammans med Silja Rantanen och avtäcktes 2018, efter konstnärens död. Verkets titel Caput mortuum hänvisar till en brunviolett nyans som fås av järnoxid. Orden är latin och särskilt inom alkemin betyder de dött huvud eller obetydligt överskott. Kombinationen av fyra färger både stimulerar och lugnar, och verket är därför ett bra exempel på den del av Enckells produktion som samtidigt riktar sig till både intellektet och hjärtat.
Beryl Furman (f. 1953) är en finländsk bildkonstnär. Hon studerade i Konstindustriella högskolan 1972-1977, i Fria Konstskolan 1977-1978 och i Finlands konstakademis skola 1978-1983. Dessutom var hon privatelev hos Sam Vanni och studerade vid Académie Julian i Paris. Furman debuterade år 1981. Hennes verk finns i många inhemska samlingar och hon är medlem i Målarförbundet. Hon har målat porträtt sedan 1982. Titeln på Furmans fyra meter breda verk Mistä tulemme? Keitä olemme? Mihin menemme? (Var kommer vi ifrån? Vilka är vi? Vart är vi på väg?) hänvisar till ett betydande verk av Paul Gauguin (1848-1903). I Furmans konstverk tittar många ögonpar ut ur mörkret, vilket väcker starka associationer till fångenskap och isolering. Enligt konstnären är verket en kommentar till pälsdjursuppfödningens moraliska problem. Det är också en studie i den skuld som vi måste konfronteras med.
Karin Hellman (1915-2004) debuterade 1939 i Helsingfors konsthall. Konstnären arbetade och bodde i Borgå från 1940-talet till sin död. Hellmans produktion består av målningar, collage och textilverk. Dessutom publicerade hon en diktsamling. Hennes verk finns i många finländska musei- och privatsamlingar, men också utomlands. Hellman var en mångsidig konstnär och visionär som experimenterade mycket. Hon fick både Borgå stads och Svenska kulturfondens priser. I samband med Karin och maken Åke Hellmans (1915-2017) retrospektiva utställning år 2017 gav Stiftelsen Pro Artibus ut en bok som grundligt behandlar deras konst. Tragedi är ett bra exempel på Karin Hellmans konst. Collaget är gjort på en vanlig trasmatta och lyckas skapa de grekiska tragediernas arkaiska och mångtydiga stämning, utan att förlora kontakten med den vardagliga materialiteten.
Johanna Lecklin (f. 1972 i Helsingfors) blev doktor i bildkonst från Konstuniversitetets bildkonstakademi år 2018. Hon fick sin magisterexamen från samma universitet år 2003. År 2008 blev hon också filosofie magister från Helsingfors universitet. Lecklin arbetar med fotografi, rörlig bild och deltagande konst. Sedan år 2001 har hon haft många separatutställningar. Den senaste var i Serlachiusmuseet Gustaf i Mänttä år 2019. Hennes verk har visats runtom i världen och finns i många finländska museisamlingar. Lecklin har bland annat fått Finska Konstföreningens pris år 2013 och 2001. Kräftteatern visar festens offentliga sida, men också det som händer i bakgrunden. Verket producerades för utställningen Kräftskivan – En finlandssvensk karneval.
Stefan Otto (f. 1969) bor och arbetar i Stockholm. Han utexaminerades från Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Han debuterade år 1999 och har haft många separatutställningar i synnerhet i Sverige, men också i de andra nordiska länderna. Otto arbetar i synnerhet med foto och video. Han hade en separatutställning i Sinne år 2014. Konstnärens verk finns i många svenska samlingar, men också i Norge, Frankrike, Finland och Förenta staterna. På ett poetiskt och associativt sätt behandlar Descent konstnärens fars öde i Europa efter andra världskriget. Verket förenar den privata och den allmänna upplevelsen av det förflutna och dess betydelse för samtiden.
Patricia Rodas (f. 1972) bor och arbetar i Vasa. År 2002 fick hon en kandidatexamen i fotografi från Novia. Sedan år 2012 har hon behandlat våld i hemmet och dess inverkan på människors liv. Rodas kombinerar ofta texter med stora fotografier. De tre fotografierna i serien The Most Intimate Hideways är samtidigt fascinerande och hotande. Man kan närma sig de poetiska och öppna konstverken på många olika sätt.
Hans Rosenström (f. 1978 i Lojo) är en bildkonstnär som bor i Stockholm. Han blev magister i bildkonst från Bildkonstakademin år 2007. Rosenström är en mångsidig konstnär som främst är känd för sina installationer där ljud och berättelser skapar imponerande upplevelser. Konstnärens verk har visats bland annat i Moderna Museet i Stockholm och i Palais de Tokyo i Paris. Förutom i Pro Artibus samling, finns hans verk också i Kiasmas, Amos Rex och Esbo moderna konstmuseums samlingar. Rosenström fick Finska Konstföreningens Dukatpris år 2011 och William Thuring-priset år 2016. In Good Faith är en ljudinstallation. Betraktaren hör FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, men verket bandar också in ljud från omgivningen. En del av ljuden ingår verkets ljudvärld, tills de slutligen raderas. Konstverket är med andra ord föränderligt.
Joel Slotte (f. 1987 Karleby) är en bildkonstnär som bor och arbetar i Helsingfors. Han studerade först i Nordiska konstskolan 2007-2009 och sedan i Bildkonstakademin. Därifrån utexaminerades han år 2016. Slotte är en mångsidig konstnär som målar, tecknar och gör keramik. Hans verk finns bland annat i Kiasmas, Pro Artibus och HAM:s samlingar. Konstnärens senaste separatutställning var 2019 i TM-galleriet i Helsingfors. Slottes konstverk är som gåtfulla resor in i konsthistorien, där han hittar sina idéer och sedan gör verk där samtida människor figurerar. Målningarna Snäcklyssnaren och Konvalescenten är bra exempel på det gåtfulla förbundet mellan tradition och samtid.
Magnus Strandberg (f. 1980 i Hangö) är en bildkonstnär och frilansöversättare som bor och arbetar i Helsingfors. Han blev konstmagister från Aalto-universitetets högskola för konst, design och arkitektur år 2015. Hans senaste separatutställning var i Asbestos Art Space i Helsingfors år 2019. Konstnärens verk finns i Pro Artibus samling. I november 2020 har han en separatutställning i Fotocentrum Raseborg i Karis. Nocturne är ett verk som baserar sig på konstnärens egna upplevelser och minnen. När bild och språk förenas uppstår en mångtydig upplevelse av ett tillfälligt möte.
Eva Törnwall-Collin (1892-1982) var en finländsk konstmålare. Hon debuterade år 1915 och höll sin sista utställning år 1981. Törnwall-Collin studerade först i Finska Konstföreningens ritskola 1912-14 och sedan i Fria Konstskolan 1914-15. Monumentalmålningarna (1937) i Svenska Teaterns foajé hör till hennes mest kända verk, men hon var en mångsidig konstnär som fick visa sina verk på utställningar både i Finland och utomlands. Törnwall-Collin undervisade i antroposofiskt färgmåleri och under de senaste åren har de mystiska dragen i hennes produktion fått mycket uppmärksamhet. Järnvägskupé ger en nyansrik bild av mötet mellan människans inre och yttre värld.
Aktuella utställningar
Elverket
Stängt
Nästa utställning öppnas i januari
Sinne
Öppet
ti–sö kl. 12–17
må stängt