Varsinassuomalainen koira (En hund från Egentliga Finland) är ett porträtt av Nousis ur en tonårings perspektiv. Verket är en ambisonisk fyrkanalig experimentell musique concrète-komposition och videoinstallation som räcker en timme. I galleriet spelas verket i loop. Loopen börjar varje heltimme och man kan börja se den delvis eller i sin helhet när som helst men helst i sin helhet. Verket innehåller höga ljud. I rummet finns en soffa man kan sitta på medan man upplever verket. Det ryms tre personer i soffan åt gången. Man kan också uppleva verket stående eller sittande på golvet. Det rumsliga ljudet fungerar bäst i mitten av högtalarsystemet.

bakom åkern verkar vara en skog som är en remsa trädåker och bakom den en åker och bakom den verkar vara en skog. nousis eller nouste för oss noustebor. 1997. jag pissar på min slocknade kompis som har slocknat. den färglösa tristheten framträder i det skarpa ljuset. fryser piss nä det gör det väl inte eller visst vittu fryser det. ljuden är råa och dämpas inte alls. vrålet från trimavgasröret ökar i styrka när mopeden närmar sig och dör ut i fjärran då den åkt förbi. jag är 13 eller 14 och gör vad som helst för att få uppmärksamhet eller bli accepterad. horisonten är en vågrät gräns som blockar blicken som man kan gömma sig bakom. senare berättar jag ett offernarrativ om hur jag mobbades för att jag mobbades men jag var ett rövhål det var jag tvungen till. i nousis är det aldrig långt borta det tar slut vid åkerkantens trädremsa. en gång sade en kompis till gänget att hon vill bli en kvinna när hon växer upp. åkrarna klyvs av asfaltsådror som gruskapillärer förgrenar sig från. alla är väl förvirrade eller tänker att det är ett underligt skämt ingen säger någonting. de lokala rör sig mot tvärsgående sträckor vart är de på väg riksväg 8 klyver allt. den har två filer man kan springa över nuförtiden fyra ingen chans. ständigt 120 km/h brus i bakgrunden. våldet är så vardagligt att ingen ens kallar det våld. de som passerar märker inte ens vad de passerar. åbo är någon annanstans åbo är långt borta åbo är en annan värld 22 kilometer bort. femininitet och att vara flicka är straffbart och straffet och domen verkställs av de andra barnen. det finns bara lemu och askainen och masku och kanske reso och nådendal. ett landskap framträder som ett landskap för en människa i landskapet. en människa framträder i landskapet men ser det inte själv. för en stund utgör landskapet en hel värld där den som upplever fattas och bara upplevelsen finns. jag har hittat punken och haft råd att köpa en cd-skiva som jag lyssnar och lyssnar och lyssnar på. platser sipprar in i andra förgångna och framtida platser de är porösa de är otydliga. min kusin och jag sitter på en soffa under båtställningens presenning och dricker öl för första gången. tillvaron är lokaliserad till kroppen och tvingar oss att vara på en plats åt gången. vi är ännu bästisar. internet finns inte. det finns bensin i mopedens tank och jag känner mig fri   

Text: Camille Auer

Camille Auer (f. 1984) är en konstnär och skribent som härstammar från nousis och tills vidare bor i helsingfors. hon älskar gyttjiga strandbankar, arktiska vadarfåglar och kalla faktas dunkel. hon skulle vilja veta hur det skulle vara att veta hur det skulle vara att vara någon annan. hon har haft verk på internationella festivaler och haft punk- och noisespelningar runtom i världen. auers dikter, essäer och texter om konst har publicerats i finland och internationellt. hon har skrivit det i vissa kretsar halvberömda zinet girldick. auers debutbok ruff knowledge ges säkert ut inom kort. varsinaissuomalainen koira är hennes åttonde separatutställning.   

Pro Artibus har fått stöd för förverkligandet av utställningen
Museiverket, Stiftelsen Tre Smeder, Svenska kulturfonden

Konstnären har fått stöd av
Konestiftelsen, Centret för konstfrämjande Egentliga Finlands konstkommission