Präppla performance i Vasa 2023 av Cocker, Coyotzi Borja, Daus, Grayson, Saumya, Séraphin and SOUNDS. Foto: Jaime Culebro.

Präppla var ett experimentellt verk initierat av Pro Artibus residenskonstnär Lena Séraphin (Vasa Academill år 2020-2023) i samarbete med Emma Cocker, Andrea Coyotzi Borja, Cordula Daus, Ava Imogen Grayson och Vidha Saumya. Performancen framfördes på Salutorget i Vasa lördagen 20 maj 2023.

Freelance skribent Petteri Enroth observerade performancen och skrev en text om helheten:

Att förstärka tillvaron på en plats: Anteckningar om Präppla

Three’s a crowd. Det hundratals år gamla engelska ordspråket ger med sig att det kan vara ofördelaktigt för en person att umgås med två andra som har en mer förtrolig relation.

Då vi förflyttar oss från privata miljöer till offentliga platser är tre personer knappast en folksamling. Men det är förstås möjligt, till exempel om tre personer fysiskt tränger sig på och högljutt tar över en plats. En händelse i motsats till förväntningarna av en sedvanlig social situation där främlingar sinsemellan delar på en knappt förnimbar tapetlik stämning.

Att vara på en offentlig plats handlar om att tillsammans förvalta och fördela förnimmelser. Att förverkliga ett performanceverk i det offentliga rummet medför därför alltid frågor om makt. Makt ingår i och fördelas mellan det sinnliga, rumsliga, avståndsmässiga, mellan olika tillstånd, proportioner och atmosfärer, kulturgeografin, minnesmärken och mer slumpartade faktorer som vädrets dynamik, och denna väv skapar specifika ögonblick eller händelseförlopp på gemensamma (urbana) platser.

Att bearbeta makt i en offentlig performance behöver inte innebära storslagna gester eller heroiska utgrävningar efter artefakter som kan analyseras och utvärderas med kritisk blick. En performance kan också även belysa den krackelerande vardagens skiftande sprickor där makten verkar, orubbligt, som en cytoplasma som håller ihop allting. Makt handlar inte enbart om manipulering och förtryck. Det är likaså något komplext som innefattar möjligheten att göra något hittills okänt, att spekulera och att förnimma något som verkade vara bortglömt.

För mig var det just det som Präppla gjorde: vardagens nyansser och dynamik belystes på ett ömsint, indirekt och subtilt sätt.

Präppla är en performance av gruppen Cocker, Coyotzi Borja, Daus, Grayson, Saumya, Séraphin och SOUNDS. Verket har sin utgångspunkt i Lena Séraphins postdoktorala forskningsprojekt Sharing Text som hon utfört vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi. Projektet har förverkligats under en treårig residensperiod för konstnärer som Stiftelsen Pro Artibus anordnar i Vasa.

Präppla är ett onomatopoetiskt ord som betyder att prata strunt eller babbla på, och som följaktligen också låter som pladder när det uttalas. Tanken att socialt accepterade, officiella betydelser bär på en knappt kännbar kärna av sensoriska och kroppsliga intryck är grunden till Präpplas etos: saker i sig och saker som text är mycket mer levande än de i vanliga fall upplevs vara.

Präppla är så djupt rotad i Séraphins forskning att det är svårt att avgöra var forskningen slutar och performanceverket tar vid. Lyckligtvis är det onödigt att skilja dem åt. Präppla ingick i Vasa Körfestival och utfördes som två performancer på salutorget. Mest givande var det kanske att uppleva dem som vidareutvecklade, raffinerade och koreograferade fältstudier med grund i tidigare fältstudier.

I ungefär 20 minuter gick tre aktörer (Andrea Coyotzi Borja, Vidha Saumya och Séraphin) omkring på salutorget utan att desto mera uppmärksamma varandra. Likt turister som bär på kartor hade de pärmar i händerna och läste tidvis upp texter med hög röst. En tredjedel av performanceverkets partitur, som utgår ifrån ett tidigare skede i processen och en skrivuppgift med rubriken Akusmatisk, bestod av detta höglästa pladder. Texterna hade ursprungligen skrivits av konstnärerna under sessioner på samma plats, och sedan arrangerats av ljudkonstnären Ava Grayson. De multisensoriska och kroppsliga förnimmelserna som aktörerna skrivit ner under vistelserna på salutorget framhävde den närvarande kroppen som en förbindelse mellan mänskligt och icke-mänskligt, levande och icke-levande, förfluten tid och samtid.

De två andra skikten av Graysons partitur bestod av inspelat material som spelades upp i högtalare. De tre aktörerna bar nämligen på små högtalare som återgav en kombination av ytterligare intryck, melismatisk sång utan ord och upphackade verbala yttringar, lik stamning, på gränsen till språk.

Det tredje skiktet av partituret bestod av material med en mer direkt materiell relation till själva torget. Ljudet spelades upp i fyra högtalare som är monterade vid torgets kanter. Materialet bestod av fältinspelningar och syntljud som hade sin grund i torgets tonhöjder. I likhet med aktörernas nedskrivna intryck – deras sätt att ljuda med platsen – som användes i partituret, besökte också Grayson torget för att hitta dess tonhöjd och spela in hur vardagen ljuder.

Tre präpplande aktörer bar alltså med sig olika skikt av partituren medan högtalarna på torget återgav det tredje skiktet. Denna konstruktion i flera strata utgjorde ett slags förstärkt mimesis av att vara på torget, inklusive de oförutsägbara och slumpartade sätt som vardagliga händelser och material sammanflätas på, skapar gensvar, ekar, påminner om varandra, glider isär. Helheten erbjöd antydningar om hur vi ständigt genomborras, förföljs och blir uppburna av företeelser som vi oftast undgår att lägga märke till och hur varje ting är en skärningspunkt av ständigt föränderliga saker.

Teman och intryck framhävdes påtagligt av de olika atmosfärerna som rådde under de två tillfällen då verket uppfördes, vid tolvslaget och klockan åtta på lördag kväll. Personerna som shoppade, drack kaffe och var ute på stan med familj och småbarn byttes till öldrickare, tonåringar och polisbilar.

I Präppla var tre personer inte för många. På det rätt stora salutorget blev framförandet till den grad skört att det nästan kunde utplånas i vilket ögonblick som helst. Det berodde inte enbart på verkets känsliga rytm och koreografi. Ofta blåste vinden bort ljuden som hörde till verket. En person som satt bredvid mig på bänken mitt på dagen sade faktiskt ”Jag menar, här händer ju ingenting”, och gick sedan iväg efter en stund. Jag tror att jag förstår orsakerna till min medåskådares frustration. Framförandet av verket innebar ett åskådarskap som mer gick ut på Präppla som en kontemplation över torget än en erövring av det. Det handlade lika mycket om att spekulera som att konkretisera, och filosofer brukar ju ofta påpeka att dessa i grunden är beroende av varandra.

Petteri Enroth

Projektets webbsida:
writinginpublic.space