En jacka hänger på en krok i en ljusgrå rumslighet. Jackan verkar genomskinlig och öppnar ett landskap för oss med de enklaste medel tillgängliga: grön mark, blå himmel. Det grå rummets begränsning sammanfaller med landskapet, och mötet knyter ihop de två världarna. Linjen där golvet möter väggen får en fortsättning i horisonten. Ute och inne. Jackan finns i ett rum, men är samtidigt en dröm, en önskan, ett minne. Den ger ledtrådar om en annan tid, en annan verklighet; ett förborgat tillstånd.

Brandt (f. 1950 i Helsingfors) växte upp i ett konstnärligt hem, hennes far var poeten och bildkonstnären Rabbe Enckell och hennes mor bildkonstnären Aina Erikson-Enckell.

Hon gick på Fria Konstskolan på 1970-talet. Hon har blivit karaktäriserad som ett slags Finlands Hilma af Klimt, och hennes arbeten framstår som symbolistiska i sina förskjutna vardagsobservationer.

Pamela Brandt säger själv om sitt arbete:

“Det är rocken, inte marken och himlen, som får ange det klara dagsljuset. Bara på så vis kan en längtan uttryckas starkare än om allt varit normalt.

Mina målningar försöker ofta beskriva någon sådan spänning mellan två lägen, därför är de också på jakt efter att gestalta tid, villkorlig tid, ja faktiskt konditional tid, eller bara futurum. Under dessa konkreta gestaltningar ligger tidens och rummets allmänna gåtfullhet och vårt intensiva beroende av dessa grundvillkor även om vi inte alltid står i medveten kontakt med dem.”