Du är min vän

Jag fick min första kompis när jag var sexton år. Jag stod och pratade med Helena efter skolan, när jag plötsligt förstod att vi hade blivit vänner. Jag hade alltid velat ha en vän så det är klart att jag blev glad, men samtidigt lite rädd. För vad skulle jag göra nu? Alltså, hur gör man, när man är kompis med nån?

Mamma flyttade hemifrån när jag var tolv. Hon hade alltid tagit hand om oss, men nu sa hon att det var pappas tur. Men pappa kunde ju inget annat än att jämt vara full och han var aldrig hemma, så ingen tog hand om oss. Vi fick försöka klara oss bäst vi kunde, och visst överlevde vi nog, men en del av mig liksom försvann då. Och jag har aldrig kunnat hitta den delen av mig själv igen.

Jag hade så många frågor, men ingen att fråga. Så jag läste böcker, lyssnade på musik och tittade på tv, allt för att försöka få tag på information. Men det hjälpte inte, jag kunde inte vara som de andra, och de brukade hänga efter skolan, medan jag gick hem och satt framför tv:n och försökte förstå vad jag gjort för fel.

Jag skaffade konstiga vanor. En sommar bakade jag en äppelpaj varje dag, det var allt jag åt. Jag hade läst i nån bok att man kunde klara sig på det, och det är klart jag trodde på att det var sant, för det fanns ingen som kunde säga att det var galet. Det där var när jag fortfarande var liten, men vid nåt senare skede bestämde jag mig för att sluta prata och le.

Jag hade läst om asketism och tyckte att det skulle passa mig, men det blev bara en
sorts känslomässig asketism, att jag aldrig skulle visa nån hur jag mådde. När jag träffade Helena på gymnasiet var jag tyst. Jag pratade inte på många år efter det heller egentligen.

Det var först när jag började hänga med Jakob och Skägget, när jag började röka på med dem varje dag och det fick mig att slappna av, först då började jag prata.

En kväll träffade jag några av Helenas kompisar. De var djurrättsaktivister och lyssnade på hardcore och såg ut precis så där som jag alltid velat se ut. Jag bestämde mig för att bli som de, och inom några månader hade jag hoppat av gymnasiet och förändrat mitt liv totalt. Jag var som en riktig människa nu, nu när jag hade fått vänner, och det var här mitt liv började.

Jag borde väl ångra allt jag gjorde efter gymnasiet, men jag gör inte det. Jag började
stjäla och gjorde det varje dag i sju års tid, jag livnärde mig på det. Men jag ångrar mig inte. När polisen började höra av sig regelbundet, och mamma kallade mig för tjuv och sa att jag borde skämmas, så ångrade jag mig ändå inte. För jag kunde ju inte göra nåt åt att jag stal.

Alla mina kompisar stal, det var som en del av vår livsstil. Och för mig var mina nya vänner allt jag hade, och jag ville bara vara som de. För mina kompisar lärde ju mig allt det som mina föräldrar inte lärde mig. De lärde mig om ömhet, och de lärde mig hur man lyssnar på varandra, och hur man uppmuntrar, hur man älskar. Och vi var alltid tillsammans och gav aldrig upp, och för en gångs skull fanns det glädje i mitt liv.

Så när de stal, och söp, och förstörde våra fienders, alltså vuxenvärldens, egendom, för att det ändå bara var en jävla slavindustri, vad skulle jag ha gjort liksom? Inte hängt med? Det är klart jag gjorde det, och jag kastade mig in i allt med full fart, och jag skulle alltid vara värst. Jag förstörde, stal och söp mer än de flesta för att jag ville bli älskad. Jag hade kunnat göra vad som helst för lite kärlek. Exakt vad som helst.

Genom den där djurrättsgrejen träffade jag Erik, och han bjöd in mig att spela i hans grindcore-band. Jag kunde inte riktigt spela nåt, men jag hade en synt, och jag fick plinka lite på den i bakgrunden, fast det nog inte lät nåt vidare. Jag sjöng några av mina gamla låtar för Jakob som spelade gitarr, och han tyckte om dem. Vi startade ett nytt band och jag fick sjunga och Jakob var alltså den som fick mig att tro att jag kunde göra nåt. Att det finns något vackert i mig. Hur tackar man nån för nåt sådant? Jag som var så trasig och ful och hemsk på alla sätt. Men han fick mig att känna mig annorlunda. Som att jag var värd någonting.

Och han fortsatte tro på mig, fast jag inte gjorde det själv. Jag försökte skrämma bort honom och alla andra. Ibland slog jag Jakob och Skägget när jag var full. De slog aldrig tillbaka, för på nåt vis förstod de att jag slog för att jag var så rädd. Det är klart att de sa åt mig att sluta, och jag skämdes alltid jättemycket efteråt. Men de lämnade mig inte, för de trodde inte på mig när jag försökte övertyga dem om vilken jävla skitmänniska jag var. De höll om mig, och de släppte aldrig taget.

Jag tittade ofta på fotboll på tv med Jakob. Vi kommenterade spelarnas prestationer på plan, men vi hittade också på berättelser om vad spelarna gjorde ihop när matchen var slut, vilka som var kompisar, vad de tyckte om att göra tillsammans.

Som barn tänkte jag mycket på vad vänskap är. Eftersom jag inte hade nån att prata med om det, mytologiserade jag vänskapen som en religion, och trasslade in mig i mina teorier, tills det kändes som att jag höll på att bli galen. Det var därför det var så befriande att titta på fotboll med Jakob. Tillsammans med honom vågade jag testa mina tankar om vänskap. Och jag var inte galen, eller kanske var jag det, men det gjorde inget, för Jakob tyckte om mig, och det var det allra viktigaste.

För sju år sen bestämde jag mig för att flytta till Finland. Jakob blev ledsen när jag
berättade det för honom. Det överraskade mig, för jag hade inte trott att nån skulle sakna mig. För innerst inne kan jag fortfarande inte tro på att nån kan älska mig. Det känns som att det är nåt som saknas i mig, nåt som jag tror att andra har.

Jag vet inte om andra märker det där, att jag inte funkar som man ska. Kanske gör de det, och vissa kanske till och med tycker att det är tilldragande. För att jag är så öppen med nya människor och kan berätta allt, alla mina hemligheter. De måste undra över det. Precis som jag själv undrar. Liksom, varför gjorde jag så där igen? Måste jag vara så här? Jag har funderat mycket på det här, och jag har kommit fram till att jag tror att jag bara försöker fylla den där tomheten inom mig med mina berättelser.

Så därför berättar jag för dig om det här, att det här har hänt. Och jag förstår det inte. Och skulle du kanske kunna förstå? Och kunna förklara det för mig?