Vem jobbar på Pro Artibus och vad gör vi? Vi fortsätter med vår serie med presentationer av alla i personalen, och fjärde i tur är Pro Artibus samlingsamanuens Erica Wulff.
Vilken är din arbetsuppgift på Pro Artibus?
Som samlingsamanuens hanterar jag stiftelsens konstsamling, som idag består av ca. 1350 konstverk. Jag ansvarar för märkning och dokumentation av konstverken samt dess registrering i den digitala samlingsbasen. Jag inventerar samlingen och undersöker verkens skick. Tillsammans med konservatorn ansvarar jag för planeringen av verkens konservering och förvaring.
Jag planerar deponeringar samt verkställer dessa i samförstånd med stiftelsens curator. Inför deponeringarna färdigställer jag avtal och står för kontakten till deponeringsmottagare angående de praktiska arrangemangen för leverans och avhämtning. Då verk ur vår samling lånas ut till museer eller andra aktörer sköter jag låneavtal och koordinering.
Jag jobbar även med samlingens digitala tillgänglighet och framställer texter och vid behov även grafiskt material. Jag ser till att våra utställningar i Galleri Elverket dokumenteras och jag fungerar som närmaste förman för Galleri Elverkets värdar.
Vad tycker du mest om i ditt jobb, och varför?
En av stiftelsen huvuduppgifter är att erbjuda skolor, sjukhus och övriga instanser möjlighet att låna verk ur vår samling. Planeringen av dessa s.k. deponeringar är väldigt givande och sen, att konkret se hur våra konstverk får ta plats i folks vardag, känns roligt och meningsfullt. Jag hoppas att våra deponerade konstverk ger upphov till samtal, något att vila blicken på eller att reflektera över i vardagen. Jag uppskattar också den stora variationen i mina arbetsuppgifter och samarbetet med kollegorna. I en liten organisation som Pro Artibus blir vi-andan stark och bärande.
Vilket är ditt favoritkonstverk i Pro Artibus samling, och varför?
Att välja ut en enda favorit känns absolut omöjligt. Mina favoriter varierar från dag till dag, men jag kan berätta att första mötet med Kenneth Bambergs fotografi föreställande en stolt tupp Caligula fick mig att både le och fnissa. Att porträttet, som dryper av manlig karisma, dessutom hade försetts med en prålig barockram förstärkte den komiska känslan. Men samtidgt, på ett djupare plan, insåg jag att budskapet kunde vara något helt annat; – att djuret genom Bambergs porträtt hade fått ett värde, det hade personifierats och dess status hade höjts. Tuppen hade namngivits efter en romersk kejsare och fågeln hade inte hamnat i en gryta med lagerblad, utan på en vägg; – först på ett galleri och sedan i en finlandssvensk institution. Inte för att roa oss, utan för att förmedla ett budskap. Djuret har både pondus och en aningen skrämmande värdighet, något som många människor saknar. Vi jobbar nu sida vid sida, tuppen och jag, precis så som människa och natur bör göra. Jag kan fråga honom om råd, inte minst i hållbarhetsfrågor, något som ligger mig varmt om hjärtat.
En annan favorit är Emma Helles skulptur Porslinmuseets hjältinna som å sin sida utstrålar rakryggad, kvinnlig stolthet. Materialet är bräckligt och skört, men hjältinnan ser ut att ha en stark självkänsla. Jag beundrar de delikata detaljer som Helle har försett skulpturen med. På axeln står en apa och viskar något i hjältinnans öra och där armarna borde sitta, finns i stället sjöjungfrur. Havstemat fortsätter även över skulpturens mage och höft, där Helle likt tatueringar har målat blåa havsdjur. För att ytterligare upphöja denna hjältinna har Helle valt att placera skulpturen på en grönmålad pall, som i sin tur står på ett bord. Jag tycker dock att skulpturen i sig själv är så stark att den fungerar bra utan dessa upphöjande element. Jag möter gärna hennes blick i något som känns som ett kvinnligt samförstånd.
