”Under ett par års tid gjorde jag små interiörer, baserade på minnesbilder av hem jag inte varit i på kanske 35 år. Jag hade inga fotoreferenser. Istället försökte jag bara föreställa mig att jag stod i köket hos en vän. Jag kom kanske ihåg kaklet bakom diskbänken. Och stod inte ett bord lite för nära ingången? Och där fanns alltid en brödkorg och reklamblad i en spretig hög. Och det luktade bränd mjölk och tobaksrök i väggarna.

Långsamt vecklade rummen ut sig.

Jag har ingen aning om hur nära de riktiga rummen jag kom. Istället blev rummen inre rum. Psykologiska rum. Jag tänkte mej interiörerna som ett inre landskap, instängt i ett mexitegel hus byggt i slutet av 70-talet.”

Mattias Löfqvist