Personae – bilder av personligheter

Personae presenterar 33 konstnärer och över 60 porträtt eller andra typer av verk som har att göra med personer. Verken hör till Stiftelsen Pro Artibus samling och har gjorts under de senaste hundra åren. Med ett urval av allt från blyertsteckningar till videoporträtt ger utställningen en mångsidig bild av porträttraditionen och dess samtida tolkningar.

Det latinska ordet persona syftade ursprungligen på maskerna som skådespelarna använde. Innan antikens romare använde grekerna masker i sina teaterföreställningar, för att publiken skulle förstå om personen som stod på scenen var komisk eller tragisk. Masken berättade om hur karaktären och handlingarna kunde tolkas.

Numera uppfattas personlighet som en helhet bestående av tankar, känslor och beteende. Den anses vara mer eller mindre bestående, men kan också förändras.

Både historiska och samtida konstnärer har funderat på eller funderar fortfarande på den klassiska frågan om hur man kan avbilda en person som en helhet? Hur kan man fånga sinnets och själens landskap, och inte enbart ansiktsdragen? Konstnärer avbildar ofta sig själva, sina närstående eller arbetar med andra slags personmotiv på beställning. Självporträtt, porträtt och personmotiv varierar mycket i stil och utformning. Representationsporträtt är oftast formella, medan porträtt av närstående till och med kan vara ytterst intima verk. Å andra sidan kan ett överraskande drag som känns personligt göra ett stort intryck i ett porträtt eller självporträtt av en offentligt känd person.

Konstnärer gör självporträtt av många olika orsaker. Motivet är nära och personligt, och konstnärligt arbete är förknippat med det personliga. Följaktligen är frågan om jaget och dess olika former ett lockande motiv. Självporträttet avbildar också konstnärskapet, antingen som identitet eller roll. Hur ska en konstnär se ut?

Representationsporträttet anses vara det mest traditionella och tyvärr oftast den minst intressanta typen av porträtt. Många anser att sådana porträtt inte alls är levande konst, utan representerar ett tvångsmässigt upprätthållande av traditionen. Man kan ändå konstatera att också traditionen lever, och porträttet är både ett bevis för att en människa levt och en avbildning av personen. Det här är grunden till de gamla porträttens tjusning:  personen ser ut att leva men är egentligen död och försvunnen. Porträttet rör om i vår tidsuppfattning, då det förflutna helt konkret uppenbarar sig här och nu.

Personmotiven kan återge personen själv eller någon sak eller plats som associeras till personen. Gruppbilder kan återspegla gruppdynamiken eller presentera gruppen för resten av världen. Ibland är personmotivet propagandistiskt, och ibland som ett konstaterande: hen var här. Framför dig är en person, men hurudan är personen?

FD Juha-Heikki Tihinen