Erik Creutziger i sin ateljé på Villa Snäcksund. Foto: Eveliina Tuulonen / Pro Artibus.
För konstmålaren Erik Creutziger har våren 2026 varit händelserik. I mars flyttade han som Stiftelsen Pro Artibus stipendiat till Villa Snäcksund i Ekenäs. Residenset sträcker sig över tre år. I mitten av maj öppnar också hans separatutställning i Galleri Elverket i Ekenäs, och en vecka senare öppnar ytterligare en separatutställning i Vasa konsthall. Dessutom vann Creutziger en inbjudningstävling som ordnades för konsten i GRO.
Creutziger tillbringade sin barndom och ungdom i Sibbo, och bodde i Helsingfors innan flytten till Villa Snäcksund. Han inledde sina konststudier i Västra Nylands folkhögskola 2002–2003 och fortsatte i Fria konstskolan 2003–2007. Efter att ha utexaminerats som konstmålare, vidareutbildade han sig ännu i Bildkonstakademin, där han avlade bildkonstmagisterexamen 2013.
Creutziger är känd för sina koloristiska och fantasifulla målningar som huvudsakligen är föreställande men också innehåller abstrakta element. Han har fått Stina Krooks stiftelses, William Thurings, Hèléne och Walter Grönqvists stiftelses och Maire Gullichsens priser. Konstnärens verk finns bland annat i Kiasmas, Saastamoinenstiftelsens, Helsingfors konstmuseums, Salo konstmuseums och Stiftelsen Pro Artibus samlingar samt i många finländska privata samlingar. Erik Creutziger är medlem i Målarförbundet, Kuvasto och Konstnärsgillet i Helsingfors.
Stiftelsen Pro Artibus kurator Juha-Heikki Tihinen intervjuade konstnären 2025–2026.
När och hur visste du att du vill bli bildkonstnär?
Jag tror jag visste ganska tidigt, redan under tonåren. Jag har alltid haft en livlig fantasi och ett driv att kanalisera inre världar genom kreativt uttryck. En central upplevelse som bekräftade denna väg var läsningen av Mika Waltaris novell En ö av is. Den litterära upplevelsen gav en djup känslomässig genklang och en känsla av konstnärlig frihet som blev en katalysator för min egen skaparglädje.
Du har studerat i Västra Nylands folkhögskolan (VNF), Fria Konstskolan och Bildkonstakademin. Finns det något särskilt du minns från din studietid?
Året i VNF var en intensivt utvecklande tid. Skolans stimulerande och internationella miljö gav mig möjligheten att verka i ett sammanhang med likasinnade. Gemenskapen på internatet skapade ett viktigt nätverk och en känsla av samhörighet som var mycket inspirerande. Två särskilt starka minnen är studieresorna till St.Petersburg och Haapsalu.
Att bli antagen till Fria Konstskolan 2003 blev en avgörande milstolpe. De fyra åren där innebar en djupdykning i måleriets kärna – det var här jag började utveckla min förståelse för färgteori, arbetet med valörer och hur ljuset definierar färgens intensitet. Jag fick en djupare insikt i måleriets hantverksmässiga grunder och tekniska förutsättningar. Det var en period av intensiv konstnärlig mognad.
Vid Bildkonstakademin uppskattade jag särskilt balansen mellan de högklassiga faciliteterna och det omfattande kursutbudet, som gav en god grund för mitt arbete. Detta i kombination med studieresan till ryska Karelen tillsammans med språkvetare från Helsingfors universitet, som resulterade i utställningar vid Kervo och Villmanstrands Konstmuseer, och studieresan till Venedigbiennalen, var väldigt berikande. En personlig milstolpe var separatutställningen på Bildkonstakademins galleri på Kaserngatan. Den innebar ett omfattande arbete där jag anser att mitt måleri nådde en ny mognad i sitt uttryck och gav en bekräftelse på min konstnärliga riktning.
Varifrån får du dina idéer?
Mina idéer uppstår oftast i gränslandet mellan upplevda erfarenheter och imaginära element. Den kreativa processen handlar för mig om att blanda och kombinera betydelsefulla minnen med plötsliga, intuitiva impulser. Jag fascineras av mötet mellan det upplevda och det imaginära. Ibland fungerar platser dit jag drömmer mig bort, eller en längtan efter en annan verklighet som tematiska utgångspunkter.
Färgerna och ljuset spelar en central roll i mina arbeten. Jag utgår ofta från en specifik färg eller färgrymd, ur vilken en berättelse eller ett motiv succesivt börjar växa fram.
Jag inspireras kontinuerligt av barndomsminnen, platsernas historier, övergivna hus och havet.
Vilka konstnärer är betydelsefulla för dig?
Det finns en massa konstnärer som är betydelsefulla för mig, det är också någonting som förändras med tiden. Bland andra Leena Luostarinen, Edvard Munch, Peter Doig, David Hockney, Georg Baselitz, Jarl Ingvarsson, Tor Arne, Tal R, Markus Copper och Anselm Kiefer är alla konstnärer som gjort stort intryck på mig.
Vad är det i målandet som fascinerar dig? Skulle du kunna tänka dig att arbeta med andra medier?
I målandet ligger min fascination i den direkta beröringen och fysiska kontakten med duken och materialet; den går inte att ersätta. Jag drivs av ett passionerat utforskande av färg. Att ständigt upptäcka nya färgkombinationer ser jag som ett livslångt, närmast beroendeframkallande äventyr i mitt konstnärskap.
Jag har också ett starkt intresse för tredimensionellt arbete och skulptur, särskilt i lera. Jag kan absolut tänka mig att jobba med andra tekniker i framtiden, till exempel med storskaliga skulpturer utomhus. Tidigare var jag mycket intresserad av fotografi, där jag uppskattade det hantverksmässiga arbetet i mörkrummet och magin i framkallningsprocessen. Digitaliseringen förändrade dock den specifika materialiteten som fascinerade mig då. Även om jag övervägde eller drömde om en karriär som skådespelare, tog måleriet överhanden och blev min primära uttrycksform.
Hur skulle du beskriva dina målningar?
Mitt måleri rör sig i huvudsak i gränssnittet mellan det abstrakta och det föreställande. Jag utforskar dynamiken i hur motiven framträder eller döljs, och varierar medvetet graden av det uppenbara och det dolda. Jag försöker skapa suggestiva atmosfärer genom genomtänkta färgval och narrativa inslag.
Du arbetar ofta seriellt, kan du berätta vad det har för betydelse?
Min seriella arbetsmetod handlar om en önskan att fördjupa och experimentera med en specifik idé eller en värld som känns fängslande att vistas i. Metoden är också viktig för att skapa sammanhållna helheter, och en röd tråd i mina utställningar.
Vanligtvis når ett tema sin naturliga kulmen och jag går vidare till nästa. Jag uppskattar en oavbruten kreativ miljö under tiden. Att arbeta i serier är ett sätt att kontinuerligt utmana mig själv och utvecklas som konstnär, för att fullända en idé till fullo. Jag fascineras av att observera hur det narrativa eller stämningarna i målningarna förändras inom samma serie, samt att utforska olika färgkombinationer och ljusets inverkan över tid.
Kan du beskriva din arbetsprocess?
Min arbetsprocess är nog lite av en ändlös resa, skulle jag beskriva den som. Den är inte uppdelad i tydliga början och slut, utan får snarare sin rytm av utställningarna som dyker upp längs vägen.
En stor del av det kreativa arbetet sker faktiskt utanför ateljén. Det är där jag samlar intryck och låter nya idéer gro. Det handlar om att läsa, vistas i naturen, resa, eller gå på teater, film och utställningar – allt som ger mig ny stimulans och nya perspektiv.
När jag väl är i ateljén bearbetar och utvecklar jag de här intrycken. Jag arbetar nästan alltid med ett tiotal målningar samtidigt. Dels för att jag målar i många skikt och behöver tid för dem att torka, dels för att upprätthålla ett dynamiskt flöde och undvika stagnation. Det gör att jag kan arbeta ganska snabbt, även om varje målning i sig kräver mycket tid i anspråk.
Jag är ganska intuitiv i mitt måleri. Beroende på vad temat är för stunden skissar jag ibland i förväg eller använder referensbilder som stöd, men ofta börjar jag bara måla direkt. Jag har lite svårt för alltför detaljerad planering.
Ibland infinner sig en period av väntan, i avvaktan på en specifik impuls som kan fungera som ett startskott för en ny målning eller en hel serie. Denna väntan innebär emellertid inte ett stillestånd, utan är en del av min kreativa cykel.
Du har sagt att dina målningar är berättande. Hurudant är berättandet i målningarna och hur skiljer det sig till exempel från litteraturens narrativ?
Ja, jag skulle absolut säga att mina målningar är berättande, men på ett sätt som skiljer sig fundamentalt från litteraturen. Jag gillar att leka med nivåerna av det föreställande; mina verk kan vara både väldigt tydliga i sitt narrativ och mer antydande, subtila. Det handlar dels om att skapa specifika stämningar, dels om äventyret i själva målandet, men också om spänningarna mellan figurerna och vad som eventuellt har hänt i ögonblicket före eller efter.
Om jag jämför med litteratur så är mina berättelser mer som fragment ur olika verkligheter. De är mer spretiga och ofta upprepningar av samma berättelse i olika faser och perspektiv samtidigt.
En stor skillnad är ju att medan ett litterärt narrativ kan vara mycket explicit – tankar, motiv, bakgrund och orsak-verkan kan uttalas rakt ut – är måleriskt berättande däremot ofta mer öppet och tvetydigt. Betraktaren måste själv tolka vad som har hänt, och olika tolkningar kan samexistera. Orden i litteraturen är mer oåterkalleliga i jämförelse, tycker jag.
Mina målningar är oftast rumsliga, de visar ett enda ögonblick, eller flera sammanpressade ögonblick samtidigt. Berättelsen måste utläsas indirekt genom detaljer, symboler, komposition och färger i bilden. Målningar kondenserar berättelsen till en visuell situation som antyder en större historia bortom bildytan. En detalj eller en gest kan bära narrativ tyngd utan att någonting sägs.
Dina målningar har ofta en stämning som jag själv upplever som en blandning av hänryckning och melankoli. Känner du igen dig själv i den beskrivningen?
Ja, jag känner definitivt igen mig i den beskrivningen. Jag skulle till och med hävda att den tudelning mellan hänryckning och melankoli utgör själva kärnan i mitt konstnärskap.
Måleriet är för mig en djupt existentiell balansgång. Processen är direkt kopplad till mitt inre psyke; det kräver en ständig öppenhet, ärlighet och lyhördhet för de skiftande faser jag genomgår. Det paradoxala är att den rena tanken på att få måla fyller mig med en nästan euforisk upprymdhet, men det är i mötet med duken som de mer komplexa, melankoliska inslagen syns. Melankolin är inte bara en känsla, utan en central kraft och en viktig inspirationskälla. Jag har alltid varit fascinerad av de melankoliska världarna inom både bildkonst, litteratur och musik. Det är en stämning som jag tror berikar djupet i mina verk.
Att överföra dessa flyktiga inre tillstånd till måleriets visuella språk är en utmaning. Det handlar om den där svårfångade, intuitiva förmågan som inte kan läras ut – den antingen finns där, eller så gör den inte. Det är där magin, eller kanske snarare hantverket, uppstår.
Vad väntar du dig av residenstiden i Snäcksund?
Jag är väldigt ivrig att få se hur miljöombytet, arbetsron och att ha min ateljé intill hemmet kommer att påverka mitt arbete. Det möjliggör även att jag kan, bara för en stund gå och måla när en idé dyker upp.
Vad arbetar du med just nu?
För tillfället arbetar jag med mina utställningar i Galleri Elverket och Vasa Konsthall som båda äger rum i maj.