Pro Artibus residenskonstnär Meri Linna presenterar sig

 

Vid årsskiftet inledde Meri Linna en treårig period som residenskonstnär i Villa Snäcksund. Stiftelsens curator Juha-Heikki Tihinen intervjuade konstnären som berättade om sitt konstnärliga arbete, tidigare projekt och planer för framtiden.

 

Välkommen till residenset Villa Snäcksund, hur bekant är du med Ekenäs från tidigare?

Tack så mycket. Jag känner mig riktigt välkommen här och i staden överhuvudtaget.

Jag besökte Ekenäs första gången sommaren 2015, då jag var ledare för en workshop som Pro Artibus ordnade på torget. Då gick jag runt på Ramsholmen och såg första gången Villa Snäcksund. Redan då tyckte jag riktigt mycket om staden och tänkte att det skulle passa mig att bo här. Jag trivs inte så bra i huvudstaden och är glad att inte bo där just nu.

 

Kan du kort presentera dig och din konstnärliga verksamhet?

Jag är en finländare som fötts i Sverige och sedan ”återvänt” till Finland år 2006. Jag flyttade till Karleby för att bättre lära känna min mormor och studera på Nordiska konstskolan.

Mitt konstnärskap består av olika samarbeten varav Harrie Liveart är det som jag tillsammans med min kollega Saija Kassinen har satsat mest på. Vi träffades 2008 på Bildkonstakademins inträdesprov och gjorde redan då ett litet samarbete. År 2010 började vi arbeta tillsammans på riktigt, och har inte ännu ”lyckats” sluta. För tillfället har vi ett projekt som sträcker sig minst tre år framöver.

Vi har bestämt oss för att undersöka och genom konstnärliga processer behandla vattenanvändningen i samhället. Den bakomliggande anledningen är att vi vill förstå och väcka uppmärksamhet kring det som är grundläggande och vardagligt, men som ofta hamnar i skymundan p.g.a. olika oskrivna regler.

 

Du har rört dig mellan Sverige och Finland, hur känns det? Hur påverkas ditt konstnärliga arbete av språk, samhälle och kultur?

Jag besöker Sverige huvudsakligen för att träffa min familj som bor där. Men jag är också i varierande grad aktiv i en svensk konstnärsdriven organisation som heter Rejmyre Art Lab.

År 2006 trodde jag inte att min flytt till Finland skulle var permanent. Det hade varit min livsstil att resa runt och jag hade bott på ganska många ställen i Europa och Indien. Egentligen hade jag väl tänkt fortsätta vara kringresande, men vistelsen i Finland blev allt långvarigare och nu tror jag slutligen att jag inte kommer att flytta härifrån. En bidragande orsak har ju varit att jag träffat min arbetskollega och velat satsa på vårt samarbete.

Att vara kringresande var en stor del av min identitet tills jag kom hit för ca 13 år sedan. Sakta men säkert börjar jag känna mig rotad här och trivs väldigt bra med det. Jag tror att jag funnit ro i en del av mig själv här i Finland. Det kan ha någonting med kulturen att göra. I Sverige kunde jag (som barn i en utländsk familj) inte helt och hållet identifiera mig med allt i kulturen. Det finns ju trots allt märkbara kulturella skillnader mellan länderna, vilket jag som barn inte riktigt förstod. Den här saken klarnade för mig i vuxen ålder, i synnerhet efter att jag flyttat till Finland och bott här en längre tid. Jag känner mig liksom hemma här i Finland på ett familjärt sätt. Men om jag inte hade kunnat arbeta och ”fungera” här i Finland på svenska, så skulle jag nog ha saknat språket väldigt mycket. Då hade ju en del av mig fattats också här. Det är fantastiskt att bo i ett land där man på sätt och vis kan ha två modersmål. En del saker fungerar bättre för mig på svenska, men samtidigt är det härligt att utveckla mitt finska språk.

 

Hur skiljer sig din egen konstnärliga verksamhet från dina samarbetsprojekt med andra konstnärer? Vad är det som driver dig i konsten?

Det har tagit mig tid att förstå att jag är en konstnär som inte trivs med att arbeta ensam. Och om jag mot förmodan gjort det så har jag ändå helt plötsligt ”bjudit in” eller på något annat sätt involverat andra i mina projekt. Innan jag kom till insikt om detta så hade jag svårt att motivera mig att arbeta konstnärligt och det tog mig ganska lång tid att förstå vad det berodde på.

Kanske beror det på att jag växt upp i ett tävlingsinriktat och individualistiskt samhälle. Samhället präglar ju en själv och ens personliga val. Det är inte heller helt lätt att hitta den rätta partnern, det är mycket som ska stämma för att samarbeten ska bli långvariga och givande. Man förändras ju som människa under livet och även i relationer till andra. Det krävs en viss typ av tillit för att man ska kunna ”tillåta” den andra att förändras utan att ”glöden” eller det som gav upphov till samarbetet går förlorade.

 

Varifrån kommer idéerna till verken?

Det funderar jag ofta på. Jag tror vi har någon typ av kollektivt medvetande som formas av kultur, samhälle m.m. Egentligen är idén nog inte ens egen utan ett slags hopplock av intryck som man sammanväver. På det sättet skapas en personlig tolkning eller “stil”. Men för att svara på frågan, så tror jag att en idé kan komma precis varifrån som helst. För att främja ett idérikt tankeflöde är det viktigt att må bra och ha någon form av stabilitet i livet (även ekonomisk), annars går all energi till att ”klara” sig (eller överleva). Så jag tror inte på myten om att man måste ”lida” för att skapa bra konst eller få idéer. Det personliga eller självupplevda kan ändå vara en bra utgångspunkt för skapande.

 

Många av dina/Harrie Livearts verk behandlar performance och det performativa, kan du berätta mer om detta? Vilken betydelse har kroppslighet för dig? 

Det arbete som jag gjort tillsammans med Saija har sedan första början haft performativa aspekter. Jag har alltid tyckt om kroppsligt arbete och kanske därför ofta tänkt på kroppen som ett material eller verktyg för att utföra något (eller uttrycka något). Jag tycker egentligen inte alls om att ”uppträda” och därför fungerar performance bättre, för dess tradition handlar mer om att ”vara” än att uppträda. När vi började arbeta tillsammans så tänkte vi inte heller på det vi gjorde som performance, kroppen var snarare ett material bland andra: ett material med särskilda egenskaper och begränsningar. Vi kan alla relatera till kroppen, vi har alla en kropp vare sig vi tycker om den eller inte.

 

 

Är det konstnärens plikt vara holistisk? Att vara en figur som kan fungera som vägledare?

Nej, som konstnär ska man ha etik och moral men inte särskilda plikter. Konsten ska inte systematiskt instrumentaliseras för vare sig det ena eller andra syftet, men visst kan konst vara, ha och te sig på många sätt eller ha många olika kvaliteter.

Konsten har många möjligheter och kan vara vägledande. Om man jämför med vetenskap, så är processerna annorlunda och reglerna som måste följas är färre. Konstens språk och inverkan är också mer varierande. Om man på politisk nivå börjar kontrollera konsten eller på förhand definiera vad den ska vara, så skapar man samtidigt ett kontrollsamhälle.

 

Många av dina verk verkar ha både känslomässiga och forskningsrelaterade sidor. Vad tänker du om konstnärlig forskning?

Jag är positivt nyfiken på vad konstnärlig forskning är och hur den kan te sig. Jag har en önskan om att den inte ska behöva institutionaliseras för att vara ”valid”, men den kan naturligtvis ske i eller i samarbete med olika institut om så önskas.

Mitt nuvarande arbetssätt är relativt nytt för mig och det känns som att en stor och viktig förändring är i görningen, så du får återkomma med frågan i slutet av min residensperiod.

 

Kan du presentera de projekt du håller på med? 

Harrie Liveart funderar mycket på hur det kommer sig att en del vardagliga saker är accepterade och uppskattade i samhället, medan andra lika viktiga är så att säga undangömda. Många pratar till exempel gärna om mat och matlagning, men när maten väl är uppäten vill ingen tala om vad som händer sedan. Avföringen spolas snabbt ner i avloppet, och till hjälp har vi valt det livsviktigaste av alla element, vattnet. Är inte det lite märkligt?

Harrie Liveart undersöker detta och många andra fenomen som berör vatten, på ett eller annat sätt.

 

Du var studierektor för Nordiska konstskolan när den stängdes. Under de senaste åren har många konstutbildningar stängts, vad kan orsaken tänkas vara och vad vittnar det om?

Jag tycker det är beklagligt att Nordiska konstskolan stängdes och jag motsatte mig detta beslut. Beslutet verkade nämligen grundas på en kortsynt och begränsad uppfattning om vad som är lönsamt. Konstutbildning ansågs inte vara en god investering för framtiden, vilket tyder på att man endast tänker utgående från ekonomiska intressen som inte tar hänsyn till kulturella värden. Beträffande eleverna känns det hemskt att de antagits till en treårig konstutbildning som läggs ner så snabbt att de inte har någon möjlighet att slutföra sina studier. Det här borde inte hända. Skolan hade förstås sin egen historia och skulle ha behövt vissa förändringar, men det var en stor förlust att lägga ner hela utbildningen istället för att gemensamt arbeta fram en ny och passande strategi.

 

Residensperioden i Snäcksund är tre år, finns det behov av långa residensperioder och varför?

Långa residensperioder behövs. Människor med andra yrken kan koncentrera sig tre år i sträck på att arbeta, utan att hela tiden söka jobbet på nytt. Konstnärer måste däremot ständigt söka finansiering för att kunna arbeta. Ingen kontinuitet uppstår om man hela tiden måste se till att arbetsförutsättningarna finns. Och kontinuitet är ju en förutsättning för att människan ska kunna koncentrera sig på sitt jobb.

 

Juha-Heikki Tihinen

 

Läs också artikeln om Meri Linna och Harrie Liveart i Västra Nyland.