Hanne Ivars arbetar med animation som bildkonstnär. Hon har studerat vid Nordiska konstskolan och tagit en magistersexamen i Bildkonstakademin 1998. Hon har haft talrika utställningar både i Finland och utomlands. Sedan 2008 har konstnären arbetat med dockanimationer och år 2016 lade hon färg- och ljusanimationer till sina uttrycksmedel.

Hennes verk presenteras i form av installationer där de framstår som gåtfulla, levande bilder snarare än berättelser med början och slut. I installationerna ingår också ofta rekvisita som till exempel en röd matta för besökaren att stiga på, som i utställningen Power and Glory på Glogalleriet.

 

Hur började du med animation?

Jag blev intresserad av animation i och med digitaliseringen. Plötsligt kunde man se på bilder efter varandra genom att klicka framåt och bakåt på datorn? och speciellt i stillbildskameran ? på ett sätt som inte hade varit möjligt förr. Det inspirerade mig. De första animationerna var egentligen videosnuttar där jag drog med musen över tidslinjen i Final Cut, och sedan i realtid spelade materialet in tillbaka på videokameran.

 

Du har sedan kommit att arbeta med dockor. Hur går det till när du skapar dem?

Processen med dockorna är väsentlig. Jag måste ha en ganska klar uppfattning om manuskriptet och idén för att kunna göra rätt docka. Dockan får en egen personlighet, det är så mycket roligare att jobba med en docka då den är väl gjord enkom för ändamålet. Ofta söker jag bilder på nätet, till exempel på en amerikansk domarkåpa eller en kentaur, för att sedan jobba utifrån dem. Med mina flickgestalter gör jag ett skelett av ståltråd, piprensare och aluminiumfolie som jag sedan bygger på med cernitmassa eller skumgummi. Detaljer gör jag med allt från pappersmassa till färgpenna och genomskinligt nagellack.

 

Hur tänker du kring dockornas rörelser och kroppspråk?

Kroppsspråk är det jag måste ta ställning till allra först. Kroppspråket säger väldigt mycket. Ofta är dockorna väldigt raka i ryggen för att sedan sjunka ihop när någonting obehagligt händer. Kroppsspråket är direkt och till och med överdrivet, så att åskådaren lätt ska förstå det jag vill förmedla. Här spelar även bildvinkeln en stor roll, men rörelsen måste ofta på ett tydligt sätt visa det jag vill säga med bilden.

 

Hur arbetar du med kameran? Och med narrationen?

Jag är mycket intresserad av tankegångar kring vad som anses vara ”fel”. Därför har jag funderat på vad som händer om det som anses vara fel blir rätt. På det sättet kan man ofta få nya, roliga insikter, hitta en ny estetik och till och med nya sätt att utföra animationerna på. Det senaste ”felet” har att göra med att t.ex. bakgrunden i bilderna rör på sig, det kan se mycket olika ut i bakgrunden då saker och ting flyttar på sig, som om de flyttade på sig av sig självt.

Eftersom bakgrunden också är i rörelse, ger de bilderna och animationerna en ny estetisk dimension, samtidigt som fenomenet innehållsmässigt refererar till att det finns så oändligt mycket som vi egentligen inte själva kan kontrollera. Saker och ting som vi inte har makt över. Till exempel de aldrig sinande bilderna, reklamerna och nyheterna som öppnar sig framför oss då vi besöker internet. För att inte tala om alla de tankar och känslor som dagligen och i varje stund når vårt sinne.

Också själva narrationen eller berättelsen I mina animationer har fått inspiration av internet. Vi klickar oss fram från en sida till en annan och ibland kommer vi ingen vart. I t.ex. Power and Glory animationen med flickan som badar i skräp, så är handlingen inte särskilt lineär, de samma sekvenserna, eller samma bild upprepar sig, och vi har nödvändigtvis inte kommit någon vart i slutändan av narrationen. Som publik får man fundera över om det som händer, verkligen sker, eller sker det i dockans sinne, i dockans kropp eller sker skeendet i publikens eget sinne.

 

Hur kombinerar du bild och musik?

Musiken i mina arbeten är gjord av Tuomo Puranen som arbetar med elektronisk musik. Det första verket där vi arbetade tillsammans med var The Judge and His Ensemble. Den handlar om vad som sker bakom en domares rygg. Musiken är glättig och glad med utgångspunkt i italiensk medeltida folkmusik. Det som sker i bilden är rent av kusligt men musiken berättar snarare om någonting annat, kanske om ett bröllop eller någon annan stor fest.

Vårt samarbete har till mångt och mycket utgjorts av att Tuomo har utfört förslag till musik eller demoversioner som han sänder mig. Vi har arbetat tillsammans på så vis att jag visar det klippta materialet och berättar vad jag är ute efter, vad verket betyder och vilken stämning som skulle passa. Sedan har Tuomo utarbetat två eller tre förslag, enslags demo musikversioner och från det har vi fastnat för en. Sedan finslipar Tuomo musiken och gör den mer narrativ så att den understryker och beskriver stämningen mer. Musiken är onekligen en viktig del av verket.

 

Det kusliga och dystra tycks få plats i dina verk. Kan du berätta lite om de teman du är intresserad av?

Mina teman tillhör definitivt vuxenvärlden. Speciellt The Judge and His Ensemble och mina äldre arbeten har behandlat människans mörkare sidor. I mina nya arbeten har jag däremot försökt utforska och gå mot det mera positiva hos oss människor. Här började min process för att utröna varför hämnden inte behövs, var lycka och kraft till exempel kan sitta. För min senaste utställning Power & Glory har jag också undersökt temat genom litteratur. Till exempel en intervju med Dalai Lama, en bok vid namn Lycka!

 

Vilka konstnärer inspireras du av?

Jag har länge tyckt om amerikanska Paul McCarthy, senare svenska Nathalie Djurberg som arbetar med leranimationer och finska Erkka Nissinen som gör mediekonst. Jag tycker också om många filmskapare som till exempel Lars von Trier och David Lynch. Nuförtiden har andliga målningar intresserat mig mycket. Det kan betyda allt från, målningar i kyrka, Hilma af Klint och indiska, speciellt moderna Tantra målningar.

 

Texten är baserad på Helena Björks intervju med Hanne Ivars, ur Pro Artibus publikation Bildstorm 4, 2014, 14–16.