Vid årsskiftet inledde Corinna Helenelund en treårig period som residenskonstnär i Villa Snäcksund. Stiftelsens curator Markus Åström intervjuade konstnären.
Vi årsskiftet flyttade du in i Snäcksund. Hur har det varit efter att ha bott och arbetat i Berlin?
Det var en stor omvälvning förstås att landa i det här lugnet. Men det började också med en rivstart. Jag var inne på slutrakan med utställningen till HAM galleriet. Ateljén blev fullproppad på två dagar och så kom arbetet igång. Direkt efter att utställningen öppnade började jag med nästa projekt som var en grupputställning i Berlin. Sedan kom pandemin och den utställningen är nu uppskjuten.
Vad händer i din ateljé just nu?
Jag ser på gamla skulpturer och idéer från utställningen Natt igen som jag gjorde till Sinne 2016 och från scenografin till pjäsen Father fucker. Eftersom jag jobbade så otroligt intensivt och stressigt i några år blev det långa listor med arbeten som blev på hälft och idéer som inte fick tänkas till slut. Nu har jag ingen fast deadline så det finns tid att blicka tillbaka. Jag demonterar gamla skulpturer för att återanvända materialet och så tar jag tag i gamla trådar och arbetar vidare på sådant som blivit på hälft. Bland annat texter som jag påbörjat och skrivit parallellt vid sidan av konsten. Det är egentligen min favoritdel av arbetsprocessen när det ännu är långt till en utställning och saker och ting står väldigt öppna. Varje dag jobbar jag också med handarbete. Jag har märkt att det är viktigt för mig att ha någon typ av pågående meditativt görande som håller händerna upptagna. När händerna gör något repetitivt och rörelsen övergår i intuition och blir en del av muskelminnet aktiverar det ett visst slags tänkande. Sen kan man låta dessa nya tankebanor läcka in i det kreativa arbetet. Vävningen är ett bra exempel. För mig är vävningen någon typ av händernas tänkande.
Du arbetar nu med textil som ett centralt material, vad fick dig att falla för textilen?
Jag lärde mig sy i gymnasietiden. Det fanns en otrolig frihet i det att man kunde sy såna kläder som man ville ha och utgå från sin egen kropp istället för standardstorlekar. Jag arbetade också litegrann med textil under mina studier på Bildkonstakademin men fick oftast mer positiv respons på det jag gjorde i andra material och det blev mindre av textilen. Men när jag blev färdig från skolan hade jag plötsligt inte längre tillgång till egen ateljé eller verkstad så av rent praktiska skäl tog jag till textilen igen. Den kräver inte en massa verktyg och utrustning och orsakar inte så mycket logistik- eller förvaringsproblem. Det förde också med sig att arbetet samtidigt mer fritt och lekfullt. Materialet har också varit en intressant öppning mot publiken, de är så vardagliga och alla har en referens till det textila, vi har fysisk kontakt med kläder och möbler osv. Textil finns i vårt vardagsregister och alla kan relatera till materialen och ofta till och med känna deras texturer i fingertopparna utan att alls beröra materialet.
Samtidigt växer det en allt större materialmedvetenhet på konstscenen. Hur ser du på dina egna material och ditt eget arbete i förhållande till detta?
Moraliskt är textil ett helt omöjligt och dystopiskt material, det finns så mycket och det är så billigt. Globalt är textil ett problemmaterial som belastar naturen med bl.a. kemikalier och nanofibrer som går in i jordens kretslopp men också genom att industrin konsumerar kolossala mängder energi. Jag har jobbat på lite olika sätt och med olika textilier och försökt hitta något som känns bra. Just nu vill jag stanna upp och fördjupa förståelsen av materialiteten. Långsamma processer som att tvätta och spinna ull har fungerat bra som en öppning till att förstå energi som ett koncept, energi som en resurs både i naturen och i människan men också i tid. I ett större perspektiv hjälper det mig att komma i kontakt med materialet och allt det arbete som ligger bakom. I förhållande till konstvärlden som är väldigt extrem, där allt pulserar på i ett snabbt tempo och där nyhetstörsten är konstant närvarande, är det både en utmaning och en befrielse att sakta in och gräva lite.
Snäcksund residenset är tre år så nu finns det tid för att se på skapandeprocessen och hitta metoder.
Ja det känns väldigt fint att själv fysiskt få landa i en ny miljö och samtidigt landa i tidigare tankar och i lugn och ro låta dessa tankar tänkas om och tänkas vidare. Jag lyssnar ofta på radio när jag jobbar, och i ett avsnitt av programmet Teologiska rummet hörde jag en nunna säga att vissa frågor kan ta en hel livstid och att det måste få ta tid för en människa att kunna landa i sin gärning i livet. Vissa tankar kan förfölja en på ett cykliskt sätt och återkommer i lite olika skepnader beroende på i vilket skede man är i sitt eget liv. Under de senaste åren har jag även studerat mystikerna Mechthild av Magdeburg, Hildegard av Bingen och Marguerite Porete. Det är alla från olika århundraden och nåt som de har gemensamt är ett strängt krav på närvaro, något som känns högaktuellt idag när vi har oändlig tillgång till distraktion. I mitt eget arbete har jag t.ex. märkt att med det långsamma arbetet kommer en annan form av tänkande som känns bra för den skapande processen, men som också sätter sig i resten av livet. Slentrianval går inte att göra när tanken väl är förkroppsligad.
Markus Åström
Corinna Helenelund kommer att arbeta på Villa Snäcksund fram till slutet av 2022. Hennes partner Lukas Malte Hoffmann är också konstnär. Hans arbete rör sig i området mellan människa och teknologi. Lukas har sitt arbetsrum på Spinneriet i Ekenäs.
Radioprogrammet som nämns är från Sveriges radio, Teologiska rummet ”Att leva som nunna” (4. nov 2012) https://sverigesradio.se/avsnitt/110275
För mer tankar om handens arbete finns även på Sveriges radio Filosofiska rummet ”Handen och tanken”, (25. dec 2016) https://sverigesradio.se/avsnitt/821611
Konstnären rekommenderar också övriga avsnitt i båda serierna.
